Mörkt och kallt i Fruset land

Den finske regissören Aku Louhimies tredje långfilm ”Fruset land” är en skildring av ett Finland idag men utgår från en novell av Leo Tolstoj.
  Den visades på Göteborgs filmfestival förra året, fick då 
Svenska Kyrkans filmpris. Nu går den upp på Folkets Bios biografer. En historia om hur olycka kan överföras från människa till människa.

En falsk 500-eurosedel vandrar i och ur händerna på ett antal män  redan balanserande på gränsen till mörkret, det är den enkla röda  tråden.
  Och att det snöar iskallt precis hela tiden på betong, på billack, på tomglas, på flintar och på mer betong.
  Jag vet inte om den helt enkelt är ett uttryck för nationellt 
självhat hos vårt broderfolk denna stålgrå tragedi från Helsingfors  där folk famlar sig fram mellan kapitelrubrikerna  Arbetslösheten, Spriten, Yxan, Det sista misstaget.
  Eller om det bara är en historia om män. Om dom allra fulaste, dom  som knappt kan prata. Dom vars arga bukar spänner under bilhandlarskjortan. Dom med ansikten tillknådade av gammal cigarettaska och ångest.
  Som Dammsugarförsäljaren Hurskainen som tillbringar varje dag med att  få en dörr i ansiktet. Som gråtande kysser sin stora fula obetalda  bil när han tvingas lämna tillbaks den. För att hon stod honom närmast.
  Eller Bartendern, ett överviktigt mustachprytt barn i gammaldags hårdrockfrisyr som ylar sitt hjälplösa håmå håmå! Men som under envist brölande protst ändå fortsätter försöka leva. Nästanliv som flätas allt hårdare samman, tills alla bildat prydliga strypsnaror åt varandra.
  Men knappt någon märker att den andra går under. Det är nämligen mörkt hela tiden. Men inte som Aki Kaurismäkis stiliserade vemodiga mörker, inte som Ken Loach rödglödgade ångestappeller för de utstötta eller Björn Runges mer intellektuella diskussion om likgiltighet, ansvar och moral. 
  Det här är en annan film. Med en strimma hopp. Annars blytung, skrovligt metalldoftande, efterlämnande en lätt blodsmak i munnen. Som att sakta slicka en frusen finsk järnstolpe.
  Helt underbart.

Jenny Teleman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".