Vi har hört "Walk the line" förut

En av helgens redan på förhand mycket uppmärksammade filmpremiärer är ”Walk the Line” som är regissören James Mangolds film om den amerikanske countrysångaren Johnny Cash och om hans stora kärlek June Carter. Måns Hirschfeldt har tittat och lyssnat.

Jag måste säga att jag ställer mig lite undrande till allt försnack om den här filmen.  För ”Walk the Line” är en historia som vi har sett förut; en biografisk berättelse med allt som hör till av nogrant konstruerade miljöer och kostymer och konsertframträdanden.

Formeln lyder: Ung man växer upp - har problem med pappa - vill spela musik - upptäcks sensationellt och har enorm framgång - går ner sig - och räddas av kärleken och Gud. Den här gången må berättelsen vara sann men den är ändå väldigt lik konventionell filmdramaturgi.

För verkligheten i all ära, vad ”Walk the Line” saknar är mod att fabulera kring det som inte kan kostymeras: de inre krafterna, känslan för musiken, kärlekens våndor och det där behovet att bedöva sig med piller.

Joaquin Phoenix i huvudrollen svettas och stirrar för kung och fosterland, men det är först i konsertscenerna som det bränner till - där fångar man kraften, tidsandan och passionen och där visar Reese Witherspoon som June Carter att hon är den här filmens verkliga stjärna.

                                                         Måns Hirschfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".