Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

Mikael Timm: Är tystnaden att föredra?

Den händelseutveckling följt på Jyllandspostens publicering av Muhammed-karikatyrena har fört upp tryckfriheten på agenden. Finns det gränser för vad man bör säga och trycka, även om det finns lagligt utrymme? Kulturnytts Mikela Timm har funderat över mediernas demokratiska rättigheter och skyldigheter.

Vi lever som bekant i ett mediesamhälle, det finns fler kanaler för nyhetsförmedling än någonsin tidigare. Ändå har bara någon enstaka svensk tidning visat teckningarna och då inte alla tolv. Dagens Nyheter har givit länkar till utländska tidningar som publicerat bilderna, på så sätt slipper man ta ansvar. SVT och TV 4 lär ha visat enstaka bilder men medan man annars gärna visar samma bilder hur många gånger som helst har teckningarna visats i förbigående, få har sett dem. Svenska media är lika försiktiga som amerikanska och USA är som bekant en krigförande nation.

Att svenska media inte publicerar bilderna denna måndag är förståeligt, vem vill ha redaktionen bränd eller medarbetarna hotade. Men inte ens i början av denna förvirrade historia vågade man visa bilderna. Möjligen är också Sverige en krigförande nation: i krig med sin rädsla, med historien.

I SVT:s kulturnyheter sade programledaren att man inte visade bilderna därför att teckningarna är rasistiska. Jag förmodar att man därför inte heller kommer att visa något av Lars Hillersbergs verk, att Louis Ferdinand Célines texter är bannlysta. Redaktionen utgår tydligen ifrån att tittarna inte har något eget omdöme och därför inte själva skall få se vad det hela handlar om. Eller är man rädd för vad politikerna ska besluta om det nya avtalet för SVT? Någon form av feghet är det i vart fall.

Tidningsutgivare har sagt att de inte visar teckningarna därför att de är så dåliga. Och det stämmer av vad jag kunde se i Die Welt. Det här handlar inte om stor politisk konst. Och läser man den artikel Jyllands-Postens kulturredaktör skrivit är det pinsamt klart att detta inte är en yttrandefrihetsdebatt i Zolas eller Sartres anda. Tidningens ansvariga verkar knappt ha förstått vad de gjort och framför allt inte varför.

Ändå är den dåliga kvalitén på teckningarna inget hållbart argument för att inte visa dem. Om all debattinlägg vore kloka, om alla satirer vore smakfulla och välgjorda skulle det inte behövas någon lagstiftning om yttrandefrihet. Yttrandefriheten är till också för de som har fel, som uttrycker sig dåligt, som slarvar i sin analys.

Det är inte brottsligt att vara korkad, även om man ibland önskar att det vore det. I det ögonblick vi tar bort den graderade röstskalan måste vi acceptera att också de vi tycker hyser fel åsikter gör sig hörda. Att de får tala fritt.

Att det finns en stor skillnad mellan väst och den muslimska världen är inte förvånande. Det verkligt förvånande är att föresvaret för yttrandefriheten är så svagt i svenska media. Publicisterna är inte bara fega, de tycks ha förlorat tron på meningsfulla i att debattera.

Ett skäl för att inte publicera de dåliga teckningarna är att de handlar om religiös tro. Visst, men rätten att hysa en viss religiös tro kan inte innebära rätten att alla andra ska tiga i relgisöa frågor.

Att dela upp världen i olika sektorer där varje sektor får verka för sig: högkyrkliga, lågkyrkliga, judar, muslimer, buddister osv är praktiskt för det blir lugnt i det offentliga rummet. Och alla som deltagit i ett samtal om gud vet att det kan bli både rörigt och naivt, oftast samtidigt.

Men är tystnaden verkligen att föredra?

Förra veckan svarade svenska media ja på den frågan. Hoppas redaktörerna använt stiltjen till att läsa äldre texter. Det västerländska kulturarvet består inte uteslutande av god smak, välformulerade tankar och konsensus om de eviga värdena. Västerlandets intellektuella arv består av oro, misstag, plumphet. Och nyfikenhet, framförallt nyfikenhet. Så stark nyfikenhet att man vågar gå över gränsen, ta kontakt med det främmande. Kritisera det, formulera vad man själv tror.

Tänk att det skulle behövas 12 dåliga teckningar för att påminna oss om att samtalet, också det ofullständiga, det som innehåller missförstånd och provokationer är värt att hålla igång.

                                                         Mikael Timm

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".