Dokumentär om Guantanamo

Idag är det biopremiär för den svenska dokumentärfilmen ”Gitmo” av Erik Gandini och Tarik Saleh. För fem år sedan gjorde paret tv-dokumentären ”Sacrificio” om mordet på Che Guevara. Den nya filmen handlar om den amerikanska basen i Guantanamo Bay på Kuba. Gandini och Saleh reser runt i USA och i Europa för att ta reda på vad som faktiskt pågår i fånglägret i Guantanamo-basen. Göran Sommardal har sett ”Gitmo” och det är särskilt tre minnesbilder som bitit sig fast hos honom.

Den första är presskonferensen med Mehdi Ghezali efter hans frigivning från Guantanamo, och det idiotiska misstänkliggörande som de svenska journalister fortsätter att utsätta honom för, och den tystnad som vidhänger honom sedan dess.

Den andra är intervjuerna med de två som har mod nog att tala klartext om spelet kring behandlingen av fångarna på Guantanomo och i Abu Ghraib: Förhörsledaren Torin Nelson och general Janis Karpinski.

Den tredje minnesbilden är resan till Bucarest och intervjun med chefen för en legosoldatsuthyrning, där deltagarnas egen berättelse med oemotståndlig logik klarlägger att precis det som Bush har kallat illegala stridande, precis sådana illegala stridande är det som den amerikanska krigsmakten själv hyr in till tjänstgöring i Irak, fast nu under det bekväma namnet contractor.

De tre punkterna utstrålar mer än tillräckligt med energi för att Gandinis och Salehs dokumentärfilm ska lyckas med att belysa det juridiska och idelogiska svarta hål som därmed blir uppenbarat, och trots alla de absurda och anstötliga ”vita” och svarta lögner som utgör stämmorna i den väldirigerade militära pratkören som framträder vid besöket på den amerikanska basen på Kuba, så kommer den formella huvudsaken med filmen, endast att bilda kuliss för de mer rörliga delarna av berättelsen.

Som besöket hos general Karpinski, numer degraderad och ensam med en papegoja, när hon ger sin version av övergreppens historia i Abu Ghraib. Eller besöket hos Ghezalis brittiske medfånge, vars tystnad är av ett annat slag än hans, och det enda tillfälle där Mehdi Ghezali förmås att försiktigtvis berätta.

Allt detta är nog och mer än nog. Vad jag däremot värjer mig emot är den fullständigt obehövliga förtröstan till en uppsättning gängse suggestionstekniker av ljus, ljud, bilfärder och telefonsamtal, och stämningsskapande musik, som filmarna inte kan avhålla sig från. Less hade varit more. Att avstå öppnar sinnet.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".