Maskeradbalen fastskruvad i en tolkning

I Malmö var det helgen var det återinvigning av Storan som varit stängd för renovering under ett knappt år. Det är framförallt teatermaskineriet runt omkring scenen som byggts om/automatiserats, men också stolar, fasad, foajéns interiör och piazzan framför har renoverats.

På lördagseftermiddagen var det högtidlig invigning, trots kungaparets inställda besök, och på kvällen premiärvisade man Verdis opera ”Maskeradbalen”. Och om den har det förhandssnackats en hel del. Det beror på att regissören Peter Oskarson delvis moderniserat Verdis verk. Verdis grundtanke att det handlar om mordet på kung Gustaf III, har Oskarson förvandlat till mordet på stadsminister Olof Palme. Så hur har då den här tidförflyttningen fungerat? Per Feltzin var på premiären.

Både och - det blev omedelbart spännande och stengrå tråkighet.

För att förstå varför måste jag först berätta om operans ursprung. Verdi ville alltså skriva en opera om mordet på Gustaf III - en uppdiktad kärlekshistoria som mixas samman med en något mera verklig komplott mot kungen. Censuren då tvingade Verdi, efter många turer, att ändra huvudpersonens identitet till en guvernör i Boston. Sedan har flera uppsättningar återfört berättelsen till Gustaf III. Bland annat den legendariska uppsättningen på Kungliga Operan i Stockholm 1958 - översatt av Erik Lindegren. Den översättningen har nu Jan Mark och Peter Oskarson använt och ändrat till att handla om mordet på Olof Palme.

Hänger ni fortfarande med? Påhitt och sanning har alltså smält samman under drygt 200 år.

Nu ser vi på Storan i Malmö en förälskad Olof utan sin Lisbeth, men kär i sin närmaste mans hustru - en Shirley MacLaine kopia, Amelia.

Och det här det börjat bli för komplicerat för att jag ska bry mig. Det är för snart i tiden, för att man ska kunna gå med på så fria fantasier om Palmes död, blandat med möjliga konspirationstankar.

Sen är det så mycket som är identiskt med verkligheten på scenen så går det heller inte att betrakta det mera allmänt som en berättelse om kärlek och makt. Vi ser till exempel en kopia av Tunnelgatans tunnel och Michael Weinius gestikulerar och är sminkad och klädd som Palme. Oskarson har skruvat fast oss i en tolkning.

Men ändå är det förstås spännande med verkligheten på scenen. Peter Holm har skapat en rund, borgliknande, svartgranit koloss. Den snurrar runt och delar på sig och öppnar upp för mer privata miljöer. Fascinerande - men också tufft för sångarna. Det finns inget bredvid eller ovanför den här borgen. Har man då en ensemble som genomgående sjunger vackert men svagt, försvinner rösterna upp i den nyrenoverade tågvinden. Och hör man inte deras ord förlorar man intresset för berättelsen. Dirigenten Jin Wang har också del i skulden, med sin volymstarka tolkning.

Ja - både och alltså. Självklart ska vi gestalta Palmes död på scenen. Delar av den här uppsättningen gör det uppenbart. Men varför inte göra en helt ny opera? Vad säger Börtz, Forssell, Gefors, Sandström och Sandström? När amerikanen John Adams bland annat berättat om Nixon i Kina, så kan väl någon av er.... Jag menar inte lösningen eller en spekulation, utan vad som hände med oss, i Sverige, för tjugo år sedan.

                                                                     Per Feltzin

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".