Vacker "Fedra" bränner inte till

Efter premiären på ”Fedra” 1677 lämnade dramats författare Jean Racine teatern, bara 38 år gammal, för att återvända till jansenisterna, en mycket sträng och asketisk variant av katolicismen som var på modet i 1600-talets Frankrike. Janseisterna ansåg att teatern var ett gift men ”Fedra” fann faktiskt nåd som sedelärande stycke. Dramat byggde Racine på en text av romaren Seneca, som i sin tur hämtat stoffet från Euripides, och fransk-klassisterna, som Racine räknas till, hämtade gärna sina motiv från antiken. I helgen hade ”Fedra” premiär på Dramaten, i ny översättning av Anders Bodegård, i regi av Karl Dunér och med Stina Ekblad i titelrollen. Maria Edström recenserar.

Först och främst scenbilden, signerad Peder Freij och regissören Karl Dunér, hela scenen är liksom uppdelad i horisontella fack, där skådespelarna dyker upp som i ett ishockeyspel eller som dockor på pinnar. I början häpnar man – det är helt förtjusande och mycket lustigt, och tillsammans med kostymerna som är som vore de ritade av någon ångestserietecknare som fått beställningen ”lätt antik touch” så liknar denna Fedra ett helknäppt litet upptåg. Ibland är det också både vackert och rörande, en hand sticker upp ur ett fack, ett huvud i profil eller kroppar som rullar mellan facken.

Men ibland ger scenbilden också en alltför sträng begränsning, eller riktigare, understryker än mer den betoning på återhållen i Dunérs tolkning av återhållen passion. Stina Ekblads Fedra är redan från början dödsdömd i sin så depressiva passion och föremålet för hennes låga, Fares Fares Hippolytos är lika sammanbiten vare sig han chockas av Fedras bekännelser eller själv bekänner sin kärlek för Aricia.           

Denna exakt vackra form, är på sätt och vis ett helt rätt - ett modernt sätt att spela just en fransk-klassiker, att visa på skönheten i den stränga formen, i tidens-rummets och handlingens enhet, i språkets höjd och i alexandrinens ordning. Men nånting måste bulta och banka därinne och spjärna mot denna formens hårspray super strong! Det är ju vid Zeus ödet och de vredgade gudarna som fått Fedra att bli störttänd på sin snygge styvson och hon kan, trots att hon vet att det går åt pipan, inte skärpa sig! Men den enda gången man förnimmer begärets styrka är när Ekblad blir så där komiskt småsint svartsjuk på Aricia. 

Kanske är det också så, att det som händer, händer i språket hos Racine och i Anders Bodegårds nya översättning har språket verkligen fått kropp, klarhet och faktiskt humor. Men här får det inte riktigt svänga, här blir orden på nåt vis lika påbyltade, som Hippolytos i sin tjocka jacka, av all denna intagande skönhet som på nåt vis inte känns riktigt ja, könsmogen. ”..i ett hjärta som dör finns en kyla som bränns.” säger Fedra i slutet. På Dramatens ”Fedra” riskerar i alla fall ingen att bränna sig.

                                                            Maria Edström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".