Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/

"Dråpet" avslutar klasstrilogin

Publicerat fredag 17 februari 2006 kl 07.47

Den danske regissören Per Fly hade stor erfarenhet av att regissera både teater och tv, när han 2000 debuterade som långfilmsregissör med ”Bänken” – den första filmen i en trilogi om Danmark av idag.
Om ”Bänken” kan sägas handla om underklassen handlade nästa film ”Arvet” om överklassen, och den tredje, som får svensk premiär idag, utspelar sig i medelklassen. ”Dråpet” heter den och har redan blivit belönad med Nordiska Rådets Filmpris 2005.

”Jag blir otrygg av passivitet” säger den unga Pil i en av filmens första scener. ”Ett samhälle präglat av passivitet skrämmer mig.”
Hon röker, kollar på datorn och diskuterar med Carsten, som varit hennes lärare och nu är hennes älskare. De är i hans vackra sommarhus och han är fortfarande gift.
Sen – sätter det igång. Pils aktivism leder till ett dråp, en man blir ihjälkörd. Hon och hennes två polare blir häktade och satsar allt på ett kort: att inte avslöja vem som körde bilen. Carsten lämnar sin fru för att kunna stötta Pil och han blir tvungen att lämna sitt jobb som gymnasielärare, eftersom han i TV offentligt försvarat aktivismen.
Allt ska bli bra, bara Pil blir frikänd. Eller?
Nej. För Per Fly vore inte Per Fly om han inte skruvade åt det moraliska dilemmat och ställde frågan om skuld och frihet på sin spets. Hur lever man vidare med vissheten om vad som hänt. Och om man ska till de riktigt stora orden; vad är ett människoliv värt?
Och jag tror att meningen är att man ska ta till de riktigt stora orden: att det är det Per Fly är ute efter. Han visar den medelålders mannen – Jesper Christensens fårat nerrökta ansikte gör rollen åldrad, men också full av den inre motstridighet som kunde vara ett tecken på mognad. Och Fly lyckas visa både en medelålderskris och en västvärldskris genom honom. Filmens Carsten tror – eller låter sig tro- att hans val är modiga och sanna – i motsats till ett förstelnat medelklass-liv.
Allt medan vi som åskådare ser Pernilla August spela en fru som även hon blivit äldre och – i motsats till henne - den unga Pils stjärnögon och mjölkvita hy. Vi ser en Carsten, lika mycket ett offer för sin generations revolutionära slagord som för en samtid präglad av självförverkligande till varje pris. Vi ser en  egotripp maskerad till världssamvete. Men man gillar honom – ändå.
För skådespelarna och vardagssituationerna är så där lediga som de nästan bara är i danska filmer, regin lika okonstlad som allvaret är djupt. Och den där segelflygaren, som kanske är Carsten själv, som balanserar över branten vid havet – inklippt i sekvenser genom hela filmen - honom vill man mest hala in, ställa på marken och be att han luktar på gräset. Innan han faller. Så att han inte ska falla. Så att diskussionen kan gå vidare.

                                                                 Anneli Dufva

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".