Hrabals ljuva sorg

1997 tog Bohumil Hrabal sitt liv, han anses vara, vid sidan av Kafka och Kundera, en av Tjeckiens stora författare. Hrabal är just nu aktuell med flera böcker på svenska, bland annat den lilla romanen ”En alltför högljud ensamhet” men också med barndomsskildringen ”Den ljuva sorgen” (översatt till svenska av Mats Larsson), som är den andra delen av hans självbiografi. Sedan tidigare finns första och sista delen på svenska. Kjell Albin Abrahamson har läst ”Den ljuva sorgen”.

Att växa upp på ett bryggeri passar för en författare som Bohumil Hrabal. Han minns allt. Den ljuva doften av det mogna kornet på mälteriets vindar, den kalla pusten från det väldiga kylhuset, de kusligt mörka tapprummen, de väldiga pluppande stöpkaren, tunnbinderiet med sina artister till hantverkare.

Det är mellankrigstid, Hrabal är en olydig parvel som beger sig utanför bryggeriets mur. Han upptäcker världen, den excentriska värld som ständigt växlar mellan det tragiska och det komiska. ”Den ljuva sorgen” heter hans bok om de vuxna som är barn och barn som är vuxna: ”jag fick känslan av att jag var far till mina föräldrar”, skriver Hrabal.

Vuxenvärlden är naiv, farlig och fascinerande. Bara Hrabal kan skriva om sin fadder som skriker till sin fru ”slampa, jag ska slå ner dej i marken som en spik”, han skriver det med exakt avvägning. Hrabal skriver om de arbetslösa sådant som man bara inte säger: ”de arbetslösa i vår lilla stad har inga bekymmer, de stiger upp när de vaknar på morgonen, och därför ser de arbetslösa i vår lilla stad mycket bättre ut än de som går till sitt arbete och är fyllda av ängslan för att man ska sparka dem från arbetet...”

Pojken Hrabal drömmer om att bli arbetslös, eller sjöman, han låter sig tatueras på pojkbröstet, en sjöjungfru. Det är förfärligt. Men det finns ingen barnombudsman. Och vad gör man när farbror Pepin med sin vita sjömansmössa är den store idolen. Det är farbror Pepin som säger till Hrabals mor; ”Du svägerska är stans största skönhet, mycket vackrare än hororna i Transsylvanien.”

Det är förfärligt. Det är livet. Det nyktra liv som bara en alkoholist som Hrabal kunde skildra. Vid sidan av Hrabal reduceras Ernest Hemingway, Malcolm Lowry och Dylan Thomas till ynkliga skåpsupare. Lika mycket som Hrabal kunde ingen dricka - lika bra som Hrabal kan ingen skriva.

Kjell Albin Abrahamson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".