Jörgen Lind gestaltar ett inre universum

Jörgen Lind debuterade med diktsamlingen ”Ararat” 1997. För två år sedan kom ”Här kommer de varma strömmarna”. Nu kommer hans femte boken, som har fått namnet efter det hus i Herculaneum som förstördes vid Vesuvius utbrott år 79, där alla bokrullar på grekiska och latin förvarades: ”Villa dei papiri”. Göran Sommardal har läst den.

En bra bit in i läsningen av Jörgen Linds nya diktsamling, Villa dei papiri, infinner sig den sedan dess efterhängset förflugna tanken, att den mest övertygande litterära gestaltning-en av vår samtid inte alls är den där allomfattande deckaren eller kriminalromanen där världens ondska i alla storleker och på alla längder och bredder oavbrutet avslöjas för oss, för att vi själva, i brist på bättre, ska kunna hålla oss kvar på den där tidsfördrivande sträckbänken: Hur går det den här gången? Hur ska det här sluta?

Vad Jörgen Lind beskriver och besvärjer är i stället ett inre universum där vi redan är övermätta på information, den som oavbrutet strömmar över oss, aldrig lämnar oss i fred, invaderar oss och andligen perforerar oss. Och värst allt: medan de mediala världs-bildarna oavbrutet hamrar in föreställningen i oss, att vi verkligen vet, att vi sannerligen är välinformerade. Vad deckaren består oss med i sitt ideliga avslöjande av världens hemska hemligheter är bara en stunds lättköpt vila från den ständigt mer påträngande illusionen om att vi allting vet men ingenting kan göra.

De olika formerna av poesi som Jörgen Lind arbetar med i Villa dei papiri placerar honom någonstans mellan den världspessimistiske Sonnevi och den som mest öppet sam-hällskritiske Lars Norén i hans tre dagboksdiktsamlingar från 70-talet. Här finns det obön-hörliga, det självrannsakande, det nödvändiga.

På samma vis som det moraliska och politiska klimatet i samhället är ett helt annat i Jörgen Linds tid, så är det som om själva klimatförändringen har förödat mina möjligheter t.o.m. att beskriva Linds poesi med värderleksmetaforer. När jag försöker säga…som de fast kallare, fast hetare, fast stormigare, så saknar den sortens bestämningar riktig relevans. Om Noréns och Sonnevis dikt innebär ett tilltal till världen och till ”mig” i världen, så består Linds trehövdade poetiska framställning oss med en rörelse för att avskilja oss från den värld om vilken vi inget mer orkar veta.

Politiken är konsten att pissa längst i all offentlighet. Men kanske finns det inga stater, bara människor i alla riktningar, rörliga i rörelse.

Det lurar naturligtvis en fara i den poetiska framställningsmetoden att låta dikten efterlikna den mekanik och den maskinmässighet som därmed tillskrivs verkligheten själv, genom att pendla mellan det sakliga och det pseudosakliga. Dikterna stannar i språket, skapar ett allt tydligare och till slut övertydligt rutmönster.

Jörgen Linds medicin mot den förlamande entydigheten - både i poesin och i existensen - är utopin, den omedelbara, den obetvingliga kärleken. Också i språket gör den sig påmind och upprättar den där avvärjande rörelsen, som till slut blir det enda vi inte behöver veta för att det ska betyda något:

Nej. Jag förstår inte kärleken. Men inte heller förstår jag någonting utan den. Det är det enkla strukturerna som sjunger i oss. Vi är framme. Här är allt berett. Nu kan vi gå in och röra vid de tillfälliga gränserna. Snart ska de ljusa stenarna kastas ut för branten.

Göran Sommardal

goran.sommardal@sr.se 

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".