Det svänger ju! Del 2: Operan

Kulturntt miniserie om det som ”svänger” i de olika konstarterna. Per Feltzin väljer nåt som möjligen ligger närmare det vanliga sättet att tala om svänget: operans sväng.

Samtidighet. Det är det som svänger på en operascen.

Samtidighet. Det spelar ingen roll om orkestern attackerar så hårt att kontrabassisternas knogar blöder och flöjtisterna svettas över de andra blåsarna. Det är samtidigheten som får gunget att bli sväng. Det där som är sååå svårt att få till - att gester, replik och ton händer på en och samma gång, att de verkar födas i just det ögonblicket. Det har faktiskt väldigt lite med en snabb rytm att göra. Wagners adagiomassor kan svänga under timmar. När kropp och ton gungar utan att tveka, svänger det.

Mitt favoritexempel är Peter Brooks Don Giovanniuppsättning som besökte Stockholm för hela 8 år sen. På scenen satt cembalisten Emmanuelle Haïm, numera har hon sin egen orkester Le Concert d’Astrée, men då var hon främst cembalist.

Alla som någonsin varit på en barockopera vet att recitativen, alltså dialogerna med ett sprött ackompanjemang till, att de kan vara mördande tråkiga och stoppa upp skeendet och hindra oss att få höra de vackra ariorna med hela orkesterns klang. Cembalon och sångarna brukar vänta på varandra, det brukar vara osynk.

Men när Haïm och sångarna, bland andra Peter Mattei, agerade på scenen fanns just det där mikrosekunds-samtidiga svänget:

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".