Kändisadvokat i skottdrama - i Engströms Dirty dancer

”Dirty Dancer” heter Thomas Engströms nya roman. Engström debuterade 2003 med romanen ”Mörker som gör gott” - en historia om manlighet, faderskap och potens. I hans nya bok återkommer han till samma teman. I centrum står kändisadvokaten Erik Hellman - som har problem i relationerna till både sin far, den kände författaren, och sin inåtvände son. Och katastrofen är nära. Jenny Teleman har läst ”Dirty Dancer”.

SKOTTDRAMA HOS KÄNDISADVOKAT

ANMÄLDE SIG SJÄLV

Nåt sånt stod det kanske på löpsedlarna i Thomas Engströms tänkta historia om advokaten Erik Hellman. Rubrikerna i en sån där smaskig skandal man slörpar i sig ur kvällspressen. Korta känslostinna artiklar. Gryniga porträttbilder på brottsplatsen. På grannarna . Sen kan tidningsläsaren själv få lägga ihop och dra ifrån tills det nästan känns som man vet precis vad som hänt, och kan och få säga såna saker som, ”hur kan människor BLI sådär?!” ”GÖRA såna hemska saker!”

”Dirty dancer” handlar alltså om ett sånt fall. Men skrivs här av kvällstidningsbrottslingen själv. Om veckorna då relationen till hans far, son, fru och jobb går riktigt åt helsicke. Och det är där, mitt på familjebanden, som romanens starkaste ljus faller. På faderskap och sonskap.

”Jag förstår inte hur vi kunnat få ett så tråkigt barn”, säger den inbilske författarpappan Albert till Eriks mor någon gång i den hämmade, rigide lille gossens barndom. En syn på den stele Erik som ärvs av hans egen överviktige obegriplige son. Eriks problem och brottets förklaring, att vara främling i alla sina familjer.

Det där är ett fint spår. Att avsky sin fru, sin fula unge och sin dryge pappa av samma skäl. Att känna sig värdelös och oälskad bara för att man inte äger samma djup, och konstnärlighet som dom. Det är bara en sak. Den tråkige inbundne Erik låter inte ett dyft tråkig. Hans inre monolog flyter ur författarens fingrar, slagfärdig, ironisk och snabbkäftad. Han skämtar sammanbitet om sin egen ynklighet, sin sons svarta nagellack, sin hustrus skönhet. Han blandar små vassa egoanalyser med sarkastiska barndomsminnen av frigjort sex hemma i pappans konstnärsparadis och ljuvlig drift med villaföreningen. Kort sagt är Erik den sortens intelligente kille som rimligen borde vara mest attraktiv i hela familjen.

Så hur kul det än är att följa den på ytan hämmade advokatens välformulerade tid fram till den ödesdigra löpsedeln så är man lite snopen när man slurpat klart. För tror man inte riktigt på gärningsmannen, ja då blir det svårt att att riktigt tro på nåt i hela historien. Lite sådär som det känns efter att ha läst ett sånt där skickligt, färggrannt kvällstidningsreportage.

Jenny Teleman

jenny.teleman@sr.se