Upprepade missfall har blivit vanligare man fortfarande något ovanligt att prata om
Foto: Pixabay

Hoppas på att sluta hoppas

2:39 min

Var femte graviditet slutar i missfall och det är fortfarande något vi pratar väldigt lite om. Istället hör vi bara om lyckade graviditeter och det är då lätt att känna sig ensam när man inte är lika lyckad.

Hanna beskriver hur det har varit för henne den senaste tiden och hur hon både hoppas på något och hoppas att sluta hoppas.

Eftersom missfall är ett ämne många kan relatera till bad Hanna lyssnarna om tips & råd. Här är några av de mail som kom in ❤

Hej! Vi hade försökt att bli med barn i 2 års tid.  4 missfall vart de innan de gick vägen så i November 2017 fick vi vårat andra barn. De viktiga är att låta sorgen och kroppen få läka ihop riktigt innan man försöker igen. Vi fick gå på väldigt täta kontroller då vi äntligen vart gravida. Jätte tuff period då ovissheten påtalade en hela tiden. Lycka till med eran kommande barn. Kram kram P 

 ❤

Hej! Har inte så mycket tips att ge men vill ge Hanna en stor eloge för att hon pratar om sina missfall. Jag fick själv ett missfall för snart 8 år sedan. Det var en så kallad missed abortion och fostret hade helt enkelt slutat utvecklats när hjärtat skulle börja slå. Jag kände att något var fel och bokade ett ultraljud några veckor senare. Man läser ju om risken för missfall men ändå sätter hjärnan och hjärtat igång att planera för det pyttelilla barnet som är på väg att utvecklas i magen. I mitt fall resulterade missfallet i att jag slutade få ägglossning och fick äta medicin för att få igång den igen. På absolut sista försöket med högsta dosen (lyckades det inte den gången hade vi fått vända oss till en fertilitetsklinik) så plussade vi äntligen nästan på dagen ett år efter vi plussade förra gången. 
Det vart direkt en massa oro, min kropp hade ju inte visat sig från sin bästa sida. Tidigt ultraljud visade att inte bara ett hjärta börjat slå utan två. Tyvärr slutade min graviditet nästan 3 månader för tidigt. I vecka 27+2 blev vi föräldrar till två minismå krigare. Idag är killarna nästan 6,5 år gamla och storebröder till en liten bustjej på drygt 3 år. 
Jag har tänkt som Hanna, jag har varit väldigt öppen med mitt missfall och vägen till ny graviditet. Inte förrän jag själv drabbades och berättade för min omgivning fick jag veta att flera i min närhet hade haft missfall. Jag och min man har också varit väldigt öppna med vår resa med extremt för tidigt födda barn. Jag vet att vår historia gett hopp till andra som blivit föräldrar alldeles för tidigt för våra pojkar är bevis på att det faktiskt kan gå bra ändå. 
Jag håller tummarna för att Hanna får uppleva en ny och fullgången graviditet under 2018. Jag tycker du är väldigt modig!!!!!Mvh K 

 ❤

Hej Hanna. Angående dina tankar om önskad graviditet och barn så är min tanke och erfarenhet att det faktiskt inte går att tänka på något annat, hur kan man när man varje månad påminns när mensen kommer eller kanske inte på exakt dag och man får ett negativt test🙁 Undrar hur mycket pengar jag lagt ner på negativa gravtest...
Fick mitt första barn efter ivf och när hon var 10 månader blev jag gravid igen - känns som det bara hände för att vi inte tänkte på varesig att skydda oss eller på att jag kunde bli gravid utan ivf så nu har jag en liten pojke också.
Vet hur jobbigt det är och önskar dig verkligen lycka till men tror nog du får leva med din längtan och försöka tänka positivt... mvh S

 ❤

Fantastiskt av dig att berätta. Du är så stark och modig. Bra att prata om det för det är alltid bättre att prata än att hålla allt inom sig. Ni har så bra program och är så innerligt ärliga särskilt du Hanna. Jag var med om samma sak som du men det var rätt länge sen. 
Efter mitt första barn som var ca 2 år fick jag också 2 missfall. Första vid vecka 10 och andra vid vecka 12. 
Försök 3 blev det en lyckad graviditet men jag fick blödningar i 3:e månaden och ytterligare vid någon mer gång. Kollade ultraljud 4 ggr och allt var bra hela tiden trots blödningar och foglossning. Fick ta det lugnt hela graviditeten. 
Sen när det närmade sig förlossning låg han i säte och skulle vändas. Det gick bra men efter en vecka låg han uppochner igen. Ytterligare en vändning men då gick det inte. Fick välja kejsarsnitt istället och på kvällen togs han ut. Med navelsträng runt halsen och ut i akutrummet för att få igång honom. Blödningarna berodde på att moderkakan höll på att lossna men hade läkt fast. 
Han är idag 25 år och pluggar på KTH så när han väl kom ut har allt varit bra trots missfallen jobbig graviditet och jobbig förlossning. 
Så visst är det sorgligt att vilja ha barn men inte lyckas. Kollade tempen varje dag och gjorde allt som gick för att bli gravid. Nu gick det lätt att bli gravid men mycket sorgligt med missfall. 
Men tänk så här istället. Det är inget fel på dig bara på just den celldelningen. Att allt ska gå bra och utvecklas på rätt sätt är ett mirakel då det är så otroligt finjusterat. 
Dina missfall är bara ett tillfälligt fel och det ska bara till rätt förutsättningar för det nya livet i dig. Du kommer få ett barn till och det kommer vara en frisk krabat. Jag tänkte att jag trots allt var tacksam att missfallen kom då något ändå var fel på fostret. Hellre det vid ett tidigt stadium än att mista barnet senare. Och hellre missfall än att föda ett barn med allvarliga fel eller brister tänkte jag.
Så försök att inte oroa dig så mycket utan att det som sker är någon mening med. Försök tänka positivt och gör något annat an bara försöka. Njut av kärleken till din man så ska du se att det löser sig. 
Kram och njut av livet och det nya året. Hälsningar M

 ❤

Jag är inte i din sits (tvärtom faktiskt, då jag är frivilligt barnlös, vilket också kan vara lite jobbigt när det kommer till andra människors reaktioner...) men tänkte att min erfarenhet av att vara ett ensambarn kan vara till hjälp. När mina vänner haft svårt att få barn nummer två har jag nämligen hört dem säga att de är ledsna för att de så gärna velat ge sitt barn ett syskon. Jag försöker då lyfta att jag som växt upp utan syskon inte tagit skada av det, och hur mina föräldrar hanterat det. Jämfört med andra ensambarn jag känner som mått väldigt dåligt över att inte ha haft syskon tror jag det bidragits av att föräldrarna nästan beklagat sig inför sitt barn att de inte kunnat ge dem ett syskon. 
Jag minns själv när jag började skolan och klasskamraterna började fråga varför jag inte hade några syskon. Det heter ju att man inte saknar det man aldrig haft, och jag hade aldrig ifrågasatt att jag inte hade syskon, men jag frågade i alla fall mamma och pappa. Då fick jag motfrågan; "VILL du ha nån att dela rum med?" - "Nääääe?" - "VILL du ha nån som tar dina leksaker?" - "Nä..." och då kände jag själv att det nog var rätt skönt att vara ensam ändå.
Sen när jag blev äldre sa de alltid att det var så skönt att bara ha ett barn att fokusera på, ingen som skulle bli avundsjuk vid födelsedagar, inga julklappar som skulle fördelas rättvist och möjlighet att hjälpa mig i alla situationer. Det är först nu, för ungefär ett år sedan som jag fick veta att jag inte alls var planerat att vara ett ensambarn vilket skakade om allt litegrann - men fram tills dess sa alltid mamma och pappa att de valt att bara ha ett barn. Och de ångrar inte att jag inte fick något syskon heller, utan det de sagt har liksom blivit sanning och de tycker fortfarande det är skönt att bara ha mig. 
Det jag vill ha sagt är väl att OM det nu skulle bli så att ni inte kan få nummer två så kan det också bli helt perfekt, för alla parter. Ni kan lägga all tid och energi på det barnet ni har nu, eller göra det fram tills nummer två kommer om och när det nu händer. Fundera över vad det är du inte kommer kunna göra med två barn som du vill passa på att göra nu med det barnet du har. 
Hoppas allt blir precis som du önskar, och även om det inte blir det så tror jag att det kommer bli alldeles underbart det med. Stor kram A-S

 ❤

Hej Hanna och alla andra goa kvällspassare! Jag har troget lyssnat på poden sedan start men har aldrig hört av mig tidigare. Jag lyssnade på poden från 4/1 då Hanna berättade om sina missfall och kunde då inte låta bli att skriva. Jag har varit i precis samma sits. Efter första barnet fick jag ett missfall i v 12. Lyckades sedan bli gravid igen och den gången lyckades det! Vi bestämde sedan att vi ville ha ett tredje barn. Detta resulterade i 2 missfall i v 11 och v 9. Tillslut lyckades det dock och jag är just nu föräldraledig med min lilla trea 😃. Jag förstår precis det du beskriver när plötsligt hela livet upptas av missfall, graviditeter, ägglossning, blödningar och hopp och förtvivlan! Det som hjälpte mig var att prata om det och jag blir därför så glad när du tar upp det med Hanna! I mitt fall visade det sig att många runtomkring mig varit med om samma sak och det gav mig både stöd och nytt hopp! 
Nu sitter jag här med tre underbara barn och känner mig så glad över att det tillslut gick vägen trots den jobbiga vägen hit! Stay pod! Kram från K 

Hej! Jag lyssnade på podden idag på morgonpromenaden och hörde Hanna prata om sina missfall och hur hennes omgivning reagerat på detta.
Jag var 27 år när jag fick veta att jag inte kan få egna barn. Det allra svåraste för mig att acceptera har varit ordet "aldrig". Jag kommer aldrig uppleva att bära ett barn, gå på utflykt i skogen med mitt barn, vara vaken på natten, första skoldagen, barnbarn.. Det har varit, och är, en stor sorg även om det blivit bättre med åren (jag är 41 nu).
Vad jag vill komma med att berätta det här är att jag förstår dig. Det jobbiga med att alla frågar: "kommer det inte ett barn/syskon snart", alla sneglande blickar mot ens mage, så fort man är lite blek så kommer frågan om man inte är gravid osv. Det är inte självklart att det alltid går vägen och ju mer folk frågar desto svårare blir det i ens egen oro över att det kanske inte blir något mer barn. 
När du sitter där med tankarna snurrande i huvudet så kan jag bara ge dig det enda tips som har funkat för mig när jag haft det som svårast: låt det vara så, låt sorgen och oron härja helt fritt och var upptagen av det. Prata med de du har förtroende för. Det lindrar att dela med sig, det lindrar att gå upp i det helt, gråta de där tårarna av oro. Det som inte funkar är att låtsas som att du INTE oroar dig. Eller baka som din mamma hade som förslag :) 
Jag tycker du är så modig som delar med dig av något som är vanligare än man tror och som man inte pratar om. 
Ta hand om dig och såklart alla ni andra också. Ni är bäst! J

Hej! 2013 skulle vi på första ultraljud för vårt andra barn, då visade det sig att kraniet inte gått ihop så hjärnan var utanför huvudet. 
Det var ju inget svårt beslut att ta att göra abort men smärtan i mig och min fru var fruktansvärd. 
Så på midsommar afton var vi inne och gjorde aborten har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv. 
Efter detta ville vi försöka igen men det funkade inte, full kontroll på menscyklar och allt var det va gjorde min fru otroligt otröstlig hon grämde sig själv jätte mycket. 
Vi skulle ligga på vissa dagar nästan nere på timmar. 
Mitt jobb gjorde att ja var väldigt trött och inte alls hade lust att ligga gjorde frun otroligt upprörd. 
Att ligga på kommando var väldigt svårt och på frestande som gjorde att ja mådde väldigt dåligt psykiskt oxå.
Till slut så funkade det och vi fick två jätte fina tjejer 1,5 år senare.
Ja vet att det är jätte jobbigt för tjejerna som går igenom detta och deras kroppar bråkar satan med dom men lägg in liten tanke på killen oxå, ibland iaf. 
Tack snälla för att ni pratar om sånt här, detta är första gången ja nämner det för någon. Tack. Mvh M 

Ljudklippet är från avsnittet
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista