Bilden visar en mamma med hennes dotter i rullstol.
Författare Anna Pella och hennes dotter Agnes. Foto: Carin Emenius/Sveriges Radio

Författaren Anna Pella vill att skolan pratar mer om funktionsvariationer

2:55 min

Anna Pella har skrivit en bok om hur det är att ha ett syskon med funktionsvariation. Hon tycker att det här här en viktig fråga som borde diskuteras mera.

Därför tänker Anna att hennes bok skulle kunna läsas i till exempel skolor:
– Både av lärare och självklart av elever, alla barn som är nyfikna på hur det är att växa upp i en funkisfamilj, eller överhuvudtaget är nyfikna på olikheter....människor i största allmännhet hoppas jag ska vilja läsa och fundera över dem frågorna som de här syskonen också då tar upp i boken och försöker hitta lösningar på.

Anna Pella har en dotter som heter Agnes. Hon sitter i rullstol och kan inte prata. Nu har mamma Anna skrivit den här boken, som heter "Operation slutstirrat". Det har vi ju på Klartext berättat om tidigare.

Jobbigt med folk som stirrar

Precis som titeln visar, så kan det vara jobbigt när människor stirrar.
Anna läser här en liten del ur sin bok:
 
Vad många blängsyltor det var här idag! fnös mamma när de passerade tanten och farbrodern som såg ut som frågetecken. Hon var arg som ett bi när vi kom in i omklädningsrummet. Det där har de fått om bakfoten! Det är inte synd om oss. Mio är inte sjuk, Mio är funkis!
 
Vad menar du med det egentligen?
– När man är sjuk, då tycker ju människor synd om en också och hoppas att man ska bli frisk. Det är inte synd om Mio för att Mio är funkis. För att Mio får hjälp, Mio har assistenter, jättefina rullstolar, en familj som finns där, Mio har ett jättebra liv. Det är väl det jag vill komma ifrån, det här att det är synd om en person och i det tänker att personen är sjuk. Men så är det ju inte.

Så man kan summera litegrann att du har försökt skriva en bok som du kände fattades när dina barn var små, så att andra kan få någon trygghet och igenkänning av att läsa den här historien om funkisfamiljen då?
– Det är ju viktigt att hitta böcker där man känner igen sig. Då känner man sig mindre ensam. Eftersom Agnes inte kan berätta för mig hur hennes upplevelse är, så vågar jag ju inte riktigt skriva vad hon tycker och tänker om saker, utan jag måste utgå ifrån syskonen här, eftersom de kan berätta det för mig.

Så det är lite därför som du har valt det perspektivet, eller den ingången?
– Ja det är det nog. Sen skulle jag ju önska, såklart, att det fanns ett sätt att det fanns ett sätt, att veta exakt vad Agnes tycker och tänker, då skulle jag ju sätta mig direkt med penna och papper och skriva ner det, för det är ju min högsta dröm såklart. 

Reporter var Carin Emenius.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista