Natalies sista dag i insatsstyrkan
1 av 2
Fr v: Karolina Wihed-Nystrand, webbutvecklare; Eric Weber, digital researcher; Natalie Chanice Eriksson, assistent; Niklas Emilsson, webbutvecklare; Liv Widell, nyhetsgrafiker, Ekot; Maksim Hansén Goobar, digital designer; Fredrik Petersson, praktikant; Marcus Eriksson, digital producent; Yasmine El Rafie, projektledare/produktägare; Nils LIndström, agendaredaktör, Ekot
bild
2 av 2
Natalies avskedsinlägg här på bloggen

See you!

"För första gången sen gymnasiet har jag inte känt mig som Natalie med CP-skada, utan bara Natalie", skriver vår senaste anställd att lämna teamet.

För fyra år sedan, 2013, hade jag precis börjat i ettan på gymnasiet, på Sam/-medieprogrammet. Jag satt i skolan, genomled den sista lektionen innan lunch och drömde om att någon gång jobba inom mediebranschen. Jag har alltid vetat att jag vill skriva och hade alltid haft som mål att bli journalist. Jag skulle ta mig in på Metro eller Aftonbladet. Det fanns bara det i mitt framtidssikte.

Vid jul samma år fick jag ett erbjudande om att ett produktionsbolag ville göra en serie, baserad på min blogg som jag hade haft i tre år, till SVT play. Jag hade nyss fyllt 17 år och fick mitt livs erbjudande och tackade såklart ja. Inspelningen började och jag var så lycklig. Men jag förstod rätt snabbt att mediebranschen inte var någon lätt lek. Jag trodde att inspelningsperioden skulle vara chill, lite som de roliga produktionerna vi gjorde i skolan. Men mediebranschen är inte chill. Den är inte som den roligaste lektionen på skolveckan. Media betyder tempo, stress, frilansjobb men också mycket kul.

Men mediebranschen är inte chill. Den är inte som den roligaste lektionen på skolveckan.

I och med inspelningen halkade jag efter i skolan. Jag hade ju fått världens coolaste chans - klart att en 17 åring prioriterar det. Jag ångrar inte mitt val, men det gav konsekvenser. Resten av gymnasiet kände jag mig misslyckad. Jag hade ingen framtid, trodde jag. Nu är det lite mer än ett år sen jag tog studenten. Detta år har jag motbevisat mina fördomar om mig själv varje dag.

Min väg in på arbetsmarknaden har varit svår. Jag har sällan fått chansen, och på de jobb jag haft känner jag att jag blivit anställd just på grund av min CP och inte för mina kvaliteter. 

Här har jag äntligen känt mig som den smarta och drivna Natalie som jag är.

Jag har haft två olika jobb, men inget som Digitala Insatsstyrkan. För första gången sen gymnasiet har jag inte känt mig som Natalie med CP-skada, utan bara Natalie.

Här har jag äntligen känt mig som den smarta och drivna Natalie som jag är. Teamet har sen dag ett lagt press på mig, på ett positivt och normalt sätt. Det har varit mitt jobb och det har teamet tagit på högsta allvar. De har aldrig daltat med mig eller sett mig som funktionshindrad. Men det är också det som har varit svårast, att bli behandlad som en helt vanlig 20-åring. Jag har aldrig fått den pressen på mig, det ansvaret eller framför allt den respekten som teamet har gett mig. De första veckorna var tuffa och jag kände att jag aldrig gjorde rätt. Men sen kom min tro på mig själv, och tillsammans med att jag allt mer kom in i teamet, så släppte all oro.

Jag har haft två olika jobb, men inget som Digitala Insatsstyrkan.

Jag har varit här i cirka två och en halv månad. Grundskolan är nio år och gymnasiet tre. Men inget av dem har gett mig de lärdomar och erfarenheter som Sveriges Radio har gett. Jag har utvecklat mitt journalistiska tänk, förstått vilket jobb som ligger bakom varje produktion och att allt, till exempel spela in en film, inte handlar om det roliga utan att det finns så mycket bakom.

Men jag har även lärt mig mycket om mig själv, vad jag vill och vem jag är, utan min CP. Nu när jag skriver detta är tårarna nära. Jag är så förbannat stolt över mig. Jag som blev diagnostiserad med CP, vars föräldrar blev informerade om att jag inte skulle kunna något. Jag som inte fick jobb på den lilla mataffären där jag bor. Jag som i högstadiet blev mobbad för att jag är jag. Jag som grät sista året på gymnasiet för att jag var övertygad om att min framtid var körd. Den tjejen som är jag, är bara 20 år och har tagit sig hit.

Jag har utvecklat mitt journalistiska tänk, förstått vilket jobb som ligger bakom varje produktion

Mina reporterdrömmar har nästan försvunnit. Skrivandet har fortfarande mitt hjärta, men jag vill göra något kreativt med mina texter. Mina texter och historier är för bra för ett vitt papper och Times New Roman. Nästa år ska jag söka till en filmutbildning i hopp om att göra mina texter till film. Till dess har jag fått ett jobberbjudande i en annan del av Public Service, men det är hemligt än så länge. Annars kommer jag jobba mycket med mina sociala kanaler och min blogg.

Jag hoppas att ni läsare och följare har gillat mina blogginlägg och uppdateringar på våra sociala kanaler.

Det har verkligen varit så roligt och jag hoppas vi ses snart igen!

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".