Möte mellan kulturer?

Har man en gång sett Werner Herzogs Film Fitzcarraldo glömmer man aldrig skådespelaren Klaus Kinskis diaboliska blick, hans sätt att gestalta Fitzcarraldos vilja och galenskapen när han vill bygga en opera mitt i den peruanska djungeln. För att genomföra denna dröm köper han en ångbåt som han vill transportera över ett berg i Amazonas. Själva filmatiseringen var lika storhetsvansinnigt som själva filmen.  Den visar någon som vågar tro på det omöjliga.

Det är fascinerande med människor med vansinniga idéer – speciellt när de lyckas genomföra dem.

Den tyska allkonstnären Christoph Schlingensief har tidigare gjort sig känd som både teater- , film-, operaregissör och performancekonstnär. Som när han låste in en grupp asylsökande i en container och gjorde en alldeles egen variant av Big Brother – åskådarna fick varje vecka välja ut en som skulle avvisas ur landet. Eller när han bjöd in Tysklands alla arbetslösa till Wolfgangsee, Helmut Kohls semesterparadis. Om alla ställde sig i vattnet skulle hela sjön svämma över och kanslern vara tvungen att åka hem – och då ta itu med arbetslöshetsproblematiken.

Schlingensiefs aktioner har varit mycket uppmärksammade – han blev nationens enfant terrible, ofta mer hatad än älskad. Men så hände något. För snart två år sedan fick han diagnosen lungcancer.  Snart blev sjukdomen hans nya livsinnehåll. Schlingensief citerar ofta Joseph Beuys ”Den som visar sitt sår kommer bli helad”, i Schlingensiefs fall har det visat sig vara ”Den som visar sitt sår kommer att bli älskad”. Under det gångna året har hans namn dykt upp förr eller senare i varenda tysk talkshow, tidning och diskussion.

Han har dramatiserat rädslan inför döden och problematiserat den kristna tron i pjäsen ”Eine Kirche der Angst”, hyllad och utsåld. Hans bok om sjukdomen ”So schön wie hier kanns es im Himmel gar nicht sein” ligger på bästsäljarlistorna. Det är ett gripande, självkritiskt och självömkande dokument om att få en sjukdom när man behöver den som minst. Hans egenordinerade medicin är arbete. Han vill förverkliga sin största dröm. Sedan 2003 har han engagerat sig i att bygga ett operahus i Afrika. Efter mötet med Henning Mankell, under teaterveckorna i Berlin, har drömmen tagit ny fart. Mankell är begeistrad och Schlingensief har besökt hans teater i Mocambique.

Hur kan en dödsjuk man, med ett brokigt omtvistat förflutet lyckas med att bygga ett operahus i en stad som ibland inte ens har en teater? Luktar det inte kulturimperalism långa vägar?

Och varför just opera? Schlingensief har regisserat opera i Wagnerstaden Bayreuth – han älskar det fantastiska, att göra något bombastiskt. Den tyska operan är idag enligt honom kraft– och innehållslös. Nej, inte ett afrikanskt Bayreuth – det är enligt honom redan illa nog att bayreutharna måste leva i denna döende myt. Han vill hitta ett land där man kan återge operan sin ursprungliga styrka. Meningen är inte att man ska spela Tristan och Isolde. Det är mer ett forskningsprojekt att se något växa fram ur ingenting. På en ort där fattiga och rika ska mötas. Huset ska även innefatta en skola och ett sjukhem.

Vi ska infekteras av varandra, lära, bära oss med det vi möts av och bygga nya världarÄn så länge har han inte hittat någon lämplig ort. Han har besökt Burkina Faso, Mocamique och Tanzania. Mottagandet har varit överväldigande positivt vart han än kommit. Goethe-institutet, tyska kultur- och utrikesdepartementen och många fler har redan uttryckt sitt stöd och bidrar till projektet. Det här kan bli stort.

Fitzcarraldos dröm var lika eurocentrisk som egoistisk, Schlingensiefs är visionär och allt annat än självcentrerad.

Fitzcarraldo lyckades aldrig – han kom som en vit man som ville betvinga naturen och kulturen, men den betvang honom. Schlingensief vill däremot lära sig, mötas och bygga något tillsammans. Det är ett stort berg att ta sig över. För Schlingensief är sjukdomen det största berget, för oss andra är det lika stort att övervinna våra egna fördomar och våga tro på ett möte mellan kulturer.

 Margareta Flygt