Slöja som politik

Min mormor berättade för många många år sedan för mig att i hennes ungdom fick plötsligt regeringen för sig att förbjuda slöja i Iran. Man ville modernisera landet över en natt. Kvinnor tvingades att gå ut utan slöja. Mormor och många andra kvinnor visade sin protest genom att låta bi att gå ut. Det var deras sätt att reagera. Om polisen såg en kvinna med slöja, drog han av den med en pinne med en krok i spetsen. En man skulle inte röra vid en kvinna! Det var 1935 och shahens far, Reza shah, behövde billig arbetskraft till industrin. Han ville samtidigt imitera grannen Kemal Ataturk som hade gjort reformer i Turkiet. Reza Shah tvingade kvinnorna till ”befrielse”. Det var då. Fyrtiofyra år senare gjorde vi revolution och då sade mullorna att kungen var korrupt och hans order om kvinnoklädsel omoralisk. Nu måste kvinnor rädda staten igen och denna gång genom att bära slöja. Arga Kvinnor fyllde Teherans gator i protest, ”vi vill inte ha obligatorisk slöja” skrek vi i tre dagar, men staten skickade sina officiella styrkor som använde tårgas och sina ligister som slog med påkar och kedjor för att skingra oss från gator och torg.                                                                                                                                            Ya rusari, ya tusari, ”Antingen sjal på huvet eller slag på huvet” skrek de hotfullt dagarna efter så fort en obeslöjad kvinna gick förbi och så småningom iscensatte de hotelserna, kvinnorna blev antastade, förolämpade och några fick syra kastade i ansiktet av män på motorcykel som ville statuera exempel. Sedan gick allt i rasande fart. Statliga institutioner betjänade inte obeslöjade kvinnor, taxi- och busschaufförer som körde dem fick betala böter och affärer sålde inte varor till dem. Det hängdes en skylt på dörren med texten”kvinnor utan slöja är inte välkomna”. Så blev Iran ett land där staten bestämmer hur mycket av kvinnans kropp som får synas i det offentliga rummet.

Jag blev motståndare till slöjan. Min reaktion liknade mormors. Det spelade ingen roll att hon var för slöja och jag mot den. Vad hon och jag hade gemensamt var att ingen skulle omyndigförklara oss. Vi ville inte att andra en dag skulle bestämma att vi skulle ta av oss slöjan eller en annan dag gav order att vi skulle sätta på den.

Nu efter tre decennier kämpar fortfarande iranska kvinnor för att befria sin kropp från tygbitar som stänger inne hår och ben och armar från sol, vind och luft. Slöjfrågan är en politisk fråga i Iran. Att vara emot den obligatoriska slöjan är det samma som att vara i opposition till den islamiska regimen. Men vad händer här hos oss? Tack vare immigration och landsflykt har slöjfrågan sträckt sig över kontinenten och kommit till väst. Men här har det blivit omvänt. Här är det inte regimerna som tvingar kvinnorna att bära slöja, tvärtom vill regimerna denna gång förbjuda slöjan. Om motståndet mot obligatorisk slöja är en del av kampen för demokrati i Iran, betyder det inte att vi här till varje pris måste bekämpa slöjan. Tanken är god, att befria kvinnorna från tvånget, men i vår iver att göra en god insats för halva mänskligheten glömmer vi att vi inte kan använda förbud för att uppnå frihet. Jag låter dem bära slöja på två villkor, bara de inte tvingar mig att bära den, och att de inte använder burka eller niqab. Oavsett om de gör de av rädsla för gud eller maken, eller som protest mot samhället. Jag vill helt enkelt ha mänsklig kontakt.

   För några år sedan, återvände jag mitt i vintern från min Indienresa. Här var vitt av snö och min kropp hade svårt att vänja sig vid den 40-gradiga temperaturskillnaden mellan Bombay och Stockholm. En dag drog jag upp min varma kashmirsjal från axeln över huvudet. Den gav mer värme än mössa eller halsduk. Sjalen skyddade öron, hals och bakhuvud från iskall blåst. Jag hade dittills i 24 år varit en fundamentalistisk motståndare till sjal. För mig var den tvång, förnedring och ett symboliskt fängelse sedan mullorna i Iran hade tvingat på mig sjal. De hade bestämt över mig och min kropp och detta avskydde jag. Men den där dagen och dagarna efter märkte jag att något nytt hände runt omkring mig, jag märkte fientliga blickar riktade mot mig. Det tog lite tid innan jag förstod att det hade med min sjal att göra, att man tog mig för att vara en beslöjad muslimsk kvinna. Jag tänkte direkt på min mor som måste ha tagit emot sådana blickar varje gång hon gick på Stockholms gator. Känslan av trots gjorde att jag stolt använde min sjal på huvudet resten av vintern.

Azar Mahloujain

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista