Biblioteken måste våga ställa krav

Biblioteken har antagligen en starkare ställning än andra kulturinstitutioner. Inte ens skolan har som kulturinstitution en starkare ställning eftersom skolan idag oftare ses som kompetensgivare för den enskilde eleven än som en viktig del i det som bygger samhälls- och medborgargemenskap.

Margareta Swanelid berättar om ett mycket framgångsrikt bibliotek, det i Dieselverkstaden i Nacka. Samtidigt som jag som lyssnare gläds åt den framgång hennes och hennes kollegers bibliotek har minns jag det jag nyss läste att hennes kommun ligger i botten när det gäller skolbibliotek – Nackaskolorna saknar ofta bibliotek och de flesta av de som finns är inte särskilt bra. Skolan har därigenom förlorat en central del av sin kulturfunktion.

Men det vore farligt att förledas av den allmänna uppslutningen till att tro att biblioteken skulle vara ohotade. Det är de nämligen inte. Det kanske kan vara tillåtet för en som var med förr att påminna om detta. För bortåt tjugofem år sedan publicerade Kulturrådet en stolt rapport som utropade biblioteken till ”kommunens informationsaggregat”. Smaka på ordet. Så talar överheten eller butiksföreståndaren i butiken kommunen. Och den ambitionen mötte kritik från en lokal kulturpolitiker i stockholmstrakten som på sin tid skrev att folkbiblioteken inte längre behövdes eftersom det inte längre fanns behov av någon allmän, gemensam kunskap.

Ulf Adelsohn höll som partiledare ett tal, i vilket han undrade varför man inte skulle kunna ta betalt för boklån, när man får betala avgift i simhallen. Är det viktigare att läsa böcker än att hålla sig ren? frågade han. Inte ett ögonblick tycktes han inse att frågan inte är retorisk, den har faktiskt har ett svar, nämligen att det kanske är viktigare att läsa böcker än att hålla sig ren. Fundera över hur ofta man ursäktat också de grymmaste diktaturer med att diktatorn ändå sett till att ge undersåtarna både käk och tvål.

Att biblioteken behöver rensa ut böcker emellanåt är obestridligt. Det märkliga är bara att samma personer som argumenterar för en hårdhänt gallring ofta använder som argument att nya tekniker ger oss möjlighet att spara mycket mer och mycket bättre än i bokmagasin. De glömmer att vår kapacitet att komma ihåg och bevara är begränsad oavsett medium.  

Det fanns en gång en entusiastisk lärare på Bibliotekshögskolan som förkunnade att den gamla pappersboken snart skulle vara död. Nya media skulle göra den onödig. Idag talar lika entusiastiska personer om datatekniken som den där alla kunskaper ska sparas utan att inse att kunskapsmängden i världen sannolikt är ganska konstant. Den bestäms nämligen av den samlade kapaciteten i de hjärnor som arbetar samtidigt. Minnets förutsättning är glömskan, skrev en gång Carl-Henning Wijkmark, minnet sorterar och bearbetar i det fördolda.

Och just därför är jag lite tvivlande inför Margareta Swanelids påstående att hennes bibliotek är särskilt bra därför att det erbjuder en kravlös miljö. All kulturverksamhet bjuder motstånd, och allt intellektuellt arbete förutsätter och kräver ansträngning. Jag misstror kravlösa kulturinstitutioner. De måste våga utmana och ställa krav. Annars kommer de inte att mötas av respekt från dem de vänder sig till. Fundera över det socialministern sa häromdagen när han pläderade för den vanliga människans, verklighetens folks, rätt att ägna sin tid åt små nära sysselsättningar som att räkna fästingar på sommaren.

Jag blir alltid lite rädd när överheten talar om för mig att jag inte behöver bry mig. Och då kommer jag till min slutsats. Biblioteket är inte ett serviceorgan vilket som helst. Biblioteket är inte en plats där man tillhandahåller böcker och bokhyllor för dem som har det så dåligt ställt att de inte har råd att köpa böcker och skaffa bokhyllor själva. Biblioteket är ett ställe där vi samlar, redovisar och förmedlar kunskap om det intellektuella tillståndet i landet. Minns att det alltid är de som har flest böcker hemma och de största bokhyllorna som lånar flest böcker på biblioteket.

Det finns en klassisk bild från London 1940 när Nazityskland bombade London sönder och samman under det som kallas Blitzen. Den föreställer biblioteket i Holland House, vars tak har störtat in. Dagen efter står några människor i ruinerna, bland nedstörtade takstolar och plockar bland böckerna på de hyllor som klarat bombanfallet. Varför står de där, tror ni? Gick de händelsevis förbi och upptäckte att biblioteket var ovanligt öppet den dagen, och passade på att kolla om Agatha Christies senaste hade kommit in? Naturligtvis inte. De gick in för att utföra en kulthandling.

När de står där i ruinerna och känner på böckerna bekräftar de för sig själva och sin omgivning att de är civiliserade varelser, kulturvarelser. Deras besök är en bekännelse till civilisationen. Och därför är det viktigt att biblioteken inte bara debatteras som en post i den kommunala budgeten utan som en av de allra viktigaste institutionerna för att skapa och förstärka medborgarnas gemenskap. Biblioteken är ingen enkel serviceinstitution som en offentlig toalett, de är en viktig del i samhällsbygget.

Bengt Göransson