Årets bästa kulturtidskrift?

Varje höst under Bokmässan i Göteborg utser Föreningen för Sveriges kulturtidskrifter årets bästa kulturtidskrift. De sex nominerade i år är: Samhällsmagasinet Arena, Bild & Bubbla - om tecknade serier, Ponton som är en litteraturtidskrift för unga, Byggnadskultur som skriver om byggnadsvård, Språktidningen, ja namnet talar för sig själv och reportagetidskriften Re: Public Service. Den sistnämnda är nominerad för tredje gången och det vore kul om det blev bingo.

Re: Public Service står ut. Det krävs nämligen en stort mått intelligens och pondus att skapa en tydlig tidskriftsprofil utan att använda de vanliga medlen: krönikörer, åsiktsjournalistik, listor och aktualiteter enligt traditionell nyhetsvärdering. Här finns inga skrivbordsprodukter. Skribenterna är förbjudna att sitta på sina arbetsrum och skapa en text via ett gäng aktuella böcker och pappershögar hämtade från arkiven. Den som skriver i Re: Public Service är alltid på plats i Kenya, Bangladesh, Kina eller Colombia.

Re: Public Service kallar sig en dokumentär på papper. Den återknyter till fotojournalistiken som var het på 80-talet, när bland andra Tidningen ETC satsade på skittufft fotografi. Fotograferna klev fram som stjärnor. Så kom brytningen. Fotoreportagen och porträtten i tidskrifter och dagstidningar försvann mer eller mindre på 90-talet. Illustrationen tog fotografins plats. Tecknarna och illustratörerna klev fram som stjärnor.

Nu är fotojournalistiken tillbaka igen med ny kraft. Re: Public Service ger mig en känsla av att de ligger lite före med sina idéer fast de inte befattar sig med trender. Jag som sällan reser, definitivt inte långväga, får känna mig delaktig i världen. Man gör ju så sällan det i nyhetsreportagen. Re: Public Service kom med sitt första nummer 2005 och hette då Public Service. Det blev trubbel. Namnet var redan upptaget ansåg Sveriges radio och hävdade rätten till sitt varumärke. Tidningen döptes om till Re: Public Service.  Namnet är mycket tuffare.

Re: public service största tribut till fotoreportaget är den renodlade bildtidning de ger ut en gång om året. Dagstidningspapper, anslående storformat. Widescreen. Senaste bildnumret rymmer märkliga bilder av den feministiska actiongruppen Bara bröst – ni vet de som hävdade rätten att få bada topless på kommunala badhus. Och ett reportage av Erika Larsen om amerikanska pojkar och flickor i 9-årsåldern som redan fällt sitt första vildsvin.  I vissa delstater, som Georgia och Maryland, är det nämligen tillåtet för barn att jaga tillsammans med en vuxen. Det svischar till i huvudet när jag ser små människor med sina gevär. Det är omöjligt att inte associera till afrikanska barnsoldater. Ja, håll utkik efter nästa nummer av Re: Public Services årliga bildtidning som kommer snart, den 4 oktober.

Den bärande tråden i Re: public service är människors ofta trotsiga överlevnadsidéer. Läsaren kan få möta israeliska punkrockare, hårdrockare från Irak som gått i exil och bytt från Kalasjnikovs till elgitarrer och antikrigsrörelsen i USA där irakveteraner bloggar om sina erfarenheter.

Ofta handlar det om påhitt på gott och ont. I senaste numret, nr 12, finns ett hisnande reportage om hur välbeställda i Sao Paulo i Brasilien har hittat ett sätt att slippa utsättas för stadens fattiga. De lever i våningar nära takåsarna och förflyttar sig via helikopter. Åker till shoppingcentra, fester, till jobbet. Riskerar aldrig att bli kidnappade, rånade eller nedslagna av någon desperat person på gatan. Inte heller att bli sittande i bilköerna. Här hade jag gärna läst fler röster. Vad tycker folket som är hänvisade till gatan?

Vad gäller tillståndet i Sverige påminner det här deprimerande nog om ett grundligt reportage i nummer 10. Där skärskådas ett höghus i Björkhagen, söder om Stockholm. Jag bodde några tunnelbanestopp längre ut och kikade ofta upp mot det kritvita balla 60-talshuset. Drömde om en lägenhet med enorma ateljéfönster. Inte visste jag att huset var delat på mitten. Välbeställda svenskar bor högst upp och invandrare längst ner. Jag visste inte heller att de var hänvisade till skilda hissar och separata tvättstugor. Det är bäst så, enligt värden och flera hyresgäster. För att undvika bråk. En familj från Eritrea – som ovanligt nog hamnat i det svenskdominerade Björkhagen - säger att de aldrig träffar svenskar i huset.  Knapparna i den så kallade ”svenskhissen” börjar nämligen på våning sex. Där gäller en särskild kod.

Förr i tiden - före flyktingströmmarna – bodde stökig ungdom och ungkarlar på glid i husets nedre del. Arkitekten som ritat huset talade om Gemensamhet. Men det var med raffinerat uttänkt åtskillnad.

Vad är det här om inte apartheid?  

Den hemmablindes ögon blir också öppnade av Re: Public Service.  Hur många år tar det innan helikoptrarna tar över luftrummet vid Stockholms takåsar.  

Anneli Jordahl