Det heliga i moderna Indien

I Sverige är vi världsbäst på att ta till oss det nya. Vi gör det med sådan entusiasm att användbara saker och idéer kastas på historiens sophög i vår moderniseringsiver. I Indien känns det däremot som om nytt och gammalt har lika hög status – och som om samhället tagit ett jämfotaskutt från forntiden till nutiden och hoppat över en massa mellanepoker. Resultatet är hisnande kontraster mellan urgammalt och supermodernt. Oxkärran som knirrknarrar grusvägen mot marknaden i stan, medan raketen lyfter från sin bas för att flyga till månen.

Indien är på flera sätt vårt förflutna. Jag kommer på mig själv i Indien med att ena dagen känna ilska över feodala maktförhållanden mellan folk och andra dagen ha ett nostalgiskt leende på läpparna inför otidsenliga prylar som jag minns svagt från barndomen eller bara sett på museum. Indien är samtidigt vår framtid, med sin unga befolkning och förmåga att ligga i framkant när det gäller it.

I de indiska religionerna kan man fortfarande urskilja människans första föreställningar om det gudomliga, samtidigt som många tempel erbjuder välsignelse online via internet och självfallet inte förlitar sig på gammelmodiga håvar för kollekt, utan har kortläsare som tar alla sorters kreditkort.

Brittiska reseskribenten William Dalrymple har försökt fånga de här kontrasterna i sin senaste reportagebok, den mustigt berättade Nine Lives” som har en undertitel som i översättning blir ”Jakten på det heliga i moderna Indien”.

I en av bokens nio berättelser får vi möta en bramin i Sydindien som skulpterar gudafigurer i brons enligt en tradition som går tillbaka till tusen år gamla Cholaimperiet. Hantverkaren har fått yrket i arv från sin pappa som i sin tur fått det från sin pappa – och så vidare … i en obruten kedja sedan 1300-talet. Men nu är det dags för ett jämfotahopp över århundradena, eftersom hantverkarens son inte vill göra gudafigurer i brons, utan tänker bli it-ingenjör.

Pappan vill inte klandra sin son, även om han tycker att det är synd att traditionen hotar att dö ut. För när sonen säger att vi alla lever i datorernas tidevarv kan pappan faktiskt inte säga emot – hur gärna han än skulle vilja – och påstå att vi 2009 lever i de handsnidade bronsgudarnas tidevarv.

Men samtidigt lever traditionen vidare i det moderna. Indiska filmindustrin exploaterar stories från gamla hinduiska epos som Ramayana på ett sätt som på samma gång är genomkommersiellt och troget originalet. William Dalrymple menar att detta gett indierna helt andra kulturella referenser än våra.

Efter elfteseptember-attacken sa många newyorkbor som intervjuades i teve att ”det var precis som i Independence Day” eller ”Det såg ut precis som i Die Hard 2”. Indier som efter den förödande tsunamin 2004 fick samma fråga såg istället likheter med apokalyptiska översvämningar i 2 000 år gamla eposet Mahabharata.

Indien har bevarat en muntlig litterär tradition som gång i tiden fanns också i Europa. På 1930-talet reste en forskare från Harvard runt på Balkan för att försöka bevisa att Iliaden och Odyssén växt fram ur en muntlig berättartradition. Han lyckades spela in 12.500 hjältedikter som sjöngs av ofta illiterata serbiska och bosniska bönder som fått dem i arv av sina föräldrar – dikter som berättade om Ottomanska rikets seger över serberna på Trastfältet 1389 och sultan Selims härjningar i början av 1500-talet.

William Dalrymple ger sig ut i den stora indiska öknen i jakt på dagens hjältedikts-sångare som framför det muntligt ärvda Pabuji-eposet – en 600 år gammal och 4.000-rader lång berättelse om halvgudar och gudar, om ära och hjältedåd, krig, martyrskap, och hämnd.

Att sjunga hela berättelsen tar fem nätter från solnedgång till soluppgång. Natt efter natt sitter byborna på mattor i tälten, inlindade i halsdukar mot den kyliga ökennattluften och lyssnar på hjältesångerna. Jag förundras över deras tålmodighet. Jag kan inte riktigt föreställa mig en berättelse som är en arbetsvecka lång. Men även i byn i öknen finns folk som inte längre orkar med långsamheten.

Hjältesångarna om den regionala guden Babuji har idag konkurrens av satellittevekanaler och dvd-uthyrare som visar snabbt klippta filmer och tevesåpor som bygger på indiska mainstream-epos som Mahabharata och Ramayana.

Och de unga, berättar en bramin i byn för William Dalrymple, köper hellre CD:n med Pabjui-sångerna än lyssnar på dem live. Då, säger han, får man de dramatiska höjdpunkterna och slipper alla långtråkiga transportsträckor.

Per J Andersson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".