Recension: Trois femmes puissantes

Marie Ndiaye, Trois femmes puissantes (Gallimard, 2009)

Alla har väl någon gång sett en bild av de höga dubbla stängsel som omgärdar de spanska enklaverna Ceuta och Melilla på Marockos Medelhavskust. Här slutar Marie Ndiayes senaste roman Trois femmes puissantes – en roman som på bara ett par månader har fått tryckas om tio gånger och som alla nu tror ska få det prestigefyllda Goncourt-priset. Stängslen, tre meter höga och betalda med EU-medel, bevakas av spansk gränspolis och hundpatruller. Då och då händer det att de människor från olika delar av Afrika som utanför väntar på ett tillfälle att ta sig över och därmed befinna sig i EU tillsammans under natten rusar ner mot stängslen, var och en med sin av pinnar och snören hopsatta stege, för att i med sitt antal besegra gränsvakternas vaksamhet.

Berättelsen om Kathy Demba, och hennes svåra färd från Dakar i Senegal till stängslet i Ceuta och Melilla slutar där. Kathy Demba är en av de tre femmes puissantes – starka kvinnor – som romanens titel syftar på. En av de andra är Nora som precis anlänt till Senegal, ditkallad av sin far, som hon inte sett på många år. Fadern vill att Nora, som verkar som advokat i Paris, ska sköta försvaret av sin yngre bror som fadern en gång ryckte ur familjen och som nu sitter fängslad i Dakar. Den tredje kvinnan i det som är romanens centrala berättelse, är Fanta, gymnasielärare i en fransk skola i Senegal, som av sin franske make lockas till Frankrike för att tillsammans med den gemensamma sonen bosätta sig i hans hemtrakter ute i den franska landsorten. Där visar det sig svårt att hitta en ny anställning för Fanta. Hon själv förekommer inte direkt i berättelsen utom mycket kort. Istället är hon centrum för sin makes tankar under en lång krisartad dag efter vad som måste ha varit ett uppslitande gräl på morgonen innan han gav sig iväg till sitt arbete.

Vad är det då som gör att Marie NDiayes roman trycks i nya upplagor hela tiden, och att hon nu tycks få det genombrott hos läsarna som kritikerna väntat på? Tre starka kvinnor är hennes elfte roman. Marie NDaye debuterade på 1980-talet som mycket ung, bara sjutton år och väckte uppmärksamhet då, på grund av de första romanernas experimentella karaktär – och naturligtvis på grund av sin ungdom. Förutom romaner skriver hon pjäser och förra vintern spelades en enaktare av henne i Frankrike tillsammans med en enaktare av Lars Norén. Det stora genombrottet hos kritikerna fick hon i början på 2000-talet med romanen Rosie Capre, höjd till skyarna för sitt språk och sin rika och komplicerade uppbyggnad både vad gäller intrigerna och vad gäller personskildringarna, liksom de oroande inslagen av okänt och kanske magi. Liksom Rosie Capre bärs Tre starka kvinnor av sitt språk. Men om Rosie Capre handlade om en kvinna som upplöses och tycks flyta bort så bärs den nya romanen av spänningen mellan det svåra och våldsamma som inträffar eller har inträffat och den okuvlighet dessa tre kvinnor inrymmer, det någonstans självklara i deras existens.

Marie NDiayes nya roman har beskrivits som post-kolonial. Själv uppreser hon sig när hon – inte minst av anglosaxiska kritiker – rangeras bland de så kallade franskspråkiga författarna, det vill säga de som skriver på franska men har sina ursprung och liv någon annanstans än i Frankrike. Hon betecknar istället sig själv som en fransk författare och understryker att hon knappt träffat sin senegalesiske far och inte heller besökte Afrika som barn. Istället hade hon en fransk uppväxt hos sin mor, som själv har rötterna i Bretagne men arbetade som gymnasielärare i Paris-området. Det enda afrikanska hos henne, säger Marie NDiaye, är hennes utseende. De tre sinsemellan förbundna kortromaner som Tre starka kvinnor består av utspelas likväl i spänningsfältet mellan just Senegal och Frankrike. Men perspektivet som läggs är ett både-och eller ett mittemellan, och det är relevant, men inte centralt, att kvinnorna är antingen senegaleser eller har en fransk mor och en senegalesisk far som Nora, advokaten. Kanske handlar läsarnas intresse både om språket, temat – kvinnornas okuvlighet, och materian, dagens värld med alla dess resande och migranter där vissa fastnar - för alltid - framför ett tre meter högt stängsel.

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".