Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

People’s War

Publicerat måndag 2 november 2009 kl 13.44

Under 80- och 90-talet blev förkortningen ANC närmast synonym med kamp för mänskliga rättigheter och folklig protest mot apartheidsystemet. Men bakom den moraliskt högstående fasaden, fanns en mörk verklighet av hot, demoniseringskampanjer och mord. Det menar människorättsjuristen Anthea Jeffery i sin nya bok People’s War, där hon kartlagt ANC:s strategier och metoder under kampen. En kartläggning som sätter ANC:s roll i den våldsspiral som härjade Sydafrika under 80- och 90-talet i nytt ljus.

I slutet av 70-talet var African National Congress en liten och bortglömd organisation i Sydafrika, förbjuden sedan 1960. Ledarskapet befann sig i exil och Nelson Mandela och en mängd andra veteraner avtjänade livstidsstraff på Robben Island.

Den folkliga kampen mot apartheid hade tagits över av andra organisationer, som Azanian People’s Organisation – och framförallt Inkatha, som leddes – och fortfarande leds – av zuluprinsen Mangosuthu Buthelezi.

Buthelezi var vid det här laget Sydafrikas mäktigaste svarte ledare och reste runt i världen för att skapa opinion mot apartheid – hösten 1974 var han t.ex. i Sverige och träffade regeringsföreträdare. Hemma i Sydafrika drogs tiotusentals anhängare till hans möten och tal, och han träffade regelbundet apartheidregimens ministrar.

Inkatha och ANC kämpade för samma sak – ett demokratiskt Sydafrika – men de förespråkade olika metoder. Framförallt var Inkatha en ickevåldsorganisation, och stödde därför inte ANC:s väpnade kamp. Och Inkathas stöd för detta var starkt. En opinionsundersökning 1978 visade att Buthelezi var dubbelt så populär som Nelson Mandela.

Så hur kunde då det marginaliserade ANC växa så fort under 80-talet, för att i början av 90-talet vara den dominerande svarta politiska rörelsen i landet? Det är en av sakerna människorättsjuristen Anthea Jeffery försöker förklara i sin bok People’s War – och svaret hon ger är föga smickrande: Genom våld, propaganda, demonisering och mord.

Det krävdes nämligen drastiska metoder för att återta det förlorade initiativet i Sydafrika. ANC:s sovjetiska finansiärer uppmanade dem att studera FNL-gerillans strategi, som hade bidragit till Nordvietnams seger i Vietnamkriget och fört kommunistpartiet till makten. Så 1978 reste en ANC-delegation till Vietnam för att studera strategin på plats – en strategi som bar namnet Folkets krig.

Det är en typ av krig som inte förs av uniformerade soldater, utan av civila medborgare som används både som kombattanter och vapen. Propaganda och en stark organisation är andra viktiga ingredienser.

Anthea Jeffery argumenterar för att den våldsvåg som gick genom Sydafrika mellan 1984 och 94 var en del av ANC:s Folkets Krig-kampanj och genomförandet av lärdomarna från Vietnamn. En våldsvåg där svarta bekämpade svarta, och som krävde över 20000 dödsoffer.

Metoden gick ut på att göra Sydafrika oregerbart. ANC-trogna aktivister tvingade ut kåkstädernas befolkningar på gatorna för att skapa upplopp. Barn hindrades att gå i skolan och vuxna hotades att strejka. För att åstadkomma så stor efterlydnad som möjligt dödades politiska motståndare och kontrarevolutionärer ofta med necklace-metoden. Offret fick ett bensinfyllt bildäck runt halsen, som sen tändes på. De heta ångorna förstör lungorna, elden förtär kroppen och det smältande gummit gör att det blir omöjligt att rädda offret.

Genom mobbing, hot och våld shanghajade alltså ANC de redan förtryckta, svarta sydafrikanerna i kåkstäderna och gjorde dem till kanonmat i en revolution, som styrdes på bekvämt avstånd från Zimbabwe, Zambia och andra grannländer. En revolution som bara sekundärt syftade till att befria dem som riskerade livet på gatorna. Det primära syftet med Folkets Krig var att ge ANC makten i landet och oskadliggöra alla som kunde hindra detta – och då främst svarta organisationer med annan politisk uppfattning än ANC:s.

Och detta gjordes både med ren krigföring och intensiv propaganda. Jeffery visar hur nationella och internationella medier gång på gång bagatelliserade ANC:s och dess surrogatorganisationers dåd, medan Inkathas vedergällningar blåstes upp och fördömdes kraftigt. Så lyckades man alltså med konststycket att utmåla ickevåldsorganisationen Inkatha som galna våldsverkare, medan det uttalat våldsförespråkande ANC, som till och med hade en armé, upphöjdes till det moraliskt trovärdiga fredsalternativet. Än idag är detta den gängse uppfattningen i Sydafrika, såväl i populärlitteratur, som på institutioner som Apartheidmuseet i Johannesburg. Den märks också av på Mandelautställningen som just nu pågår på Malmö Museum.

Jeffery påstår inte för en sekund att Inkatha var oskyldiga lamm i den våldsspiral som härjade landet. Hon försöker inte heller skyla över apartheidregimens våldsutlösande förtryck. Men hon sätter ljuset på hur den framgångsrika Folkets Krig-strategin och propagandan la grunden för den ANC-hegemoni som är ett faktum i Sydafrika sedan 1994. Helt i linje med George Orwells tes om att den som styr nutiden, styr det förflutna, och därmed också framtiden …

Tor Billgren

Bok: People’s War av Anthea Jeffery (South African Institute of Race Relations och Jonathan Ball Publishers, 2009)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".