Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Fransk vänster efter Berlinmurens fall

”Störtas skall det gamla snart i gruset” är en berömd mening i Internationalen. Ursprungligen skrevs ju Internationalen på franska, och där lyder samma fras: ”du passé faisons table rase”. I östra Europa gjorde man just det efter Berlingmurens fall, kommunist-partierna försvann eller reformerades. Men i den franska vänstern ägde en märklig paradox rum – den yttersta vänstern har sedan 1989 vuxit sig stark genom att lyfta fram en kontroversiell frontgestalt från ryska revolutionen: Leo Trotskij.

I december 1989, en och en halv månad efter Berlinmurens fall, for Frankrikes dåvarande president Francois Mitterrand på besök till DDR, träffade den nya ledningen där och hoppades på ett nära samarbete i framtiden. Det tog inte ens ett år innan DDR försvann och Tyskland var återförenat.

Mitterrand var visserligen då inte ensam om att tro – eller hoppas på – att Tysklands delning skulle bestå i många år framöver, men det verkar idag obegripligt att just han kunde missta sig så gruvligt, en så erfaren och historiskt kunnig politiker och som dessutom var ledare för en av dom fyra ockupationsmakterna i Tyskland.

Om inte han förstod vad som höll på att ske, hur skulle då andra kunna göra det?

Under dom märkliga höstveckorna för 20 år sen framstod Francois Mitterrand plötsligt som en gammal politiker, en som tillhörde det förflutna och som försökte orientera sig efter föråldrade kartor. Och den vänster som han fört till seger i Frankrike bara åtta år tidigare, har ännu inte hämtat sig. Efter Mitterrand har vänstern förlorat alla presidentval, socialistpartiet härjas av fraktionsstrider och det en gång så starka kommunistpartiet märks knappast alls i fransk politik i dag.

Men vad ingen kunde ana då, när Berlinmuren fallit, var att den yttersta vänstern i Frankrike skulle gå framåt och få luft under vingarna tack vare en gammal rysk revolutionär, nämligen Leo Trotskij.

Seriefigur i franska presidentval
Arlette Laguiller, från Lutte Ouvrière, har varit en seriefigur i franska presidentval sen 1974. Med sin klagande, mässande röst var hon länge mer populär bland karikatyrtecknare och politiska ståuppare än hos väljarna. Men, vid presidentvalet 1995, fick hon plötsligt över 5 procent. Och nästa gång, 2002, kunde hon och två andra trotskistiska kandidater samla så mycket som 3 miljoner röster, över 10 procent av väljarnas röster.

En förklaring till deras framgångar är klassisk: stigande arbetslöshet, social utslagning och ett allt större gap mellan rika och fattiga samtidigt som missnöjet med socialistpartiet ökade. Dom trotskistiska grupperna är, som alltid, mycket aktiva i strejker, ockupationer och demonstrationer och stark i den globaliseringskritiska rörelsen.

Det fanns också ett inslag i särskilt Arlette Laguillers retorik som förklarar varför dom dessutom varit så framgångsrika i olika val. Det klassiska kommunistiska ordvalet försvann nästan helt från Laguillers tal. Hon talade inte om revolution eller om folkets styrka, utan hon talade istället om människors svaghet – folket var offer, offer för utsugning, offer för hänsynslösa företag och offer för korrumperade politiker. Det var mycket effektivt och passade perfekt på 90-talet.

Yttersta vänsterns stora magnet
I dag är den unga brevbäraren Olivier Besancenot den yttersta vänsterns stora magnet. Han kommer från en konkurrerande organisation, och försökte i våras samla grupperna på yttersta vänsterkanten i ett nytt parti, Nouveau Parti Anticapitaliste, Nya antikapitalistiska partiet.

Besancenot kommer förmodligen att dominera extremvänstern lång tid framöver, men hittills har han aldrig riktigt behövt försvara valet av Trotskij som politisk inspiratör, hur en ikon från ryska revolutionen kan ha ett inflytande på tiotusentals franska aktivister på 2000-talet.

Kommunismen anses inte som ett historiskt belastat begrepp i dagens Frankrike, till skillnad från i övriga Europa. Det borttynande traditionella kommunistpartiet PCF har aldrig ändrat sitt namn, och dom unga entusiasterna bakom Olivier Besancenot får dessutom hjälp av äldre, respekterade intellektuella som nu också blivit kända utanför Frankrikes gränser. Ett exempel är Alain Badiou, filosof och professor vid fina Ecole Normale Supérieure i Paris, som i våras gav ut ”L´hypothèse communiste”, Den kommunistiska hypotesen, där han bland annat säger att kommunismen bör återfå sin ”positiva betydelse”. Badiou, och ett par andra lika kända franska forskare, var också med och organiserade en konferens i London tidigare i år som hette ”Kommunismens idé”.

Även när det gäller kommunismen och vänstern 20 år efter murens fall, kan man alltså tala om ett franskt undantag, en fransk paradox.

Ingmarie Froman

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".