Chto Delat? – Vad bör göras?

Den libanesiske konstnären Rabih Mroué tittar upp ur en platt-teve på biennalen i Istanbul. Han vill be om förlåtelse, säger han.

Rabih Mroué växte upp i Libanon under inbördeskriget, och när man lyssnar på hans långa rad av ursäkter låter de också först som ett försök att komma tillrätta med minnena från kriget. Att saken nog är mer komplicerad än så inser man när han plötsligt ber om ursäkt för att han, som han säger, har ”varit tvetydig när det gäller det konstnärliga sanningen”.

Ja, årets konstbiennal i Istanbul är, i tidens anda, full av verk där gränsen mellan det dokumentära och det fiktiva suddas ut. Konstnärliga ledare i år är ”What, How and for Whom”, en grupp på fyra kvinnor från Kroatien. Det politiska anslaget är starkt, den geografiska koncentrationen tydlig. De flesta konstnärerna kommer från Mellanöstern, Balkanländerna och Centralasien – tre oroliga regioner som ju Turkiet på sätt och vis kan sägas vara en del av, allihop.

Koncentration och engagemang alltså: en sympatisk ambition. Ändå måste jag säga att årets biennal känns som ett steg tillbaka efter den för två år sen, som under ledning av den kinesiske curatorn Hou Hanrou diskuterade sånt som den ”postautonoma” konsten, eller alternativ ekonomi – och där annars tabubelagda, rentav livsfarliga ämnen som det armeniska folkmordet faktiskt dök upp i flera verk.

Ont om visioner och provokationer
I år är det ont om både visioner och provokationer. Istället får vi en rad dokumentära och halvdokumentära videoverk, i och för sig ofta utmärkta – men som lagda på hög så här inger en stark mättnadskänsla. Snarare än att bidra till en utvidgning av den politiska offentligheten får jag ett intryck av att politiken i konsten har blivit en estetik, ett stilgrepp som helt enkelt är något man förväntar sig idag.

Och det tror jag förstås inte är tanken. Årets biennal har temat ”Vad håller människan vid liv?” – ett citat hämtat ur Bert Brechts Tolvskillingsopera. Just Brecht är också den stora förebilden, inte bara för utställningsledningen, utan också för många av de deltagande konstnärerna, där flera uttryckligen refererar till Brecht i sina verk.

Det är förstås intressant: i sitt sätt att dramatisera gränsen mellan fiktion och verklighet är Brecht en viktig föregångare till dagens dokumentära konst. Men att gå tillbaka till Brecht idag handlar kanske om mer än att bara citera honom: Brecht, ska man komma ihåg, verkade i en tid när förväntningarna på konsten, och förstås det politiska trycket på den, var helt annorlunda.

Det hindrar förstås inte att det ibland kan leda till rätt enastående resultat. Allra bäst är den ryska gruppen ”Chto Delat?” (Vad bör göras?), som i sina politiska ”sångspel” dramatiserar olika samtidshistoriska processer, den sovjetiska perestrojkan till exempel, eller inbördeskriget i Jugoslavien. I det postjugoslaviska sångspelet ”Partizani” vaknar statyerna på ett partisanmonument till liv och hamnar i en upprörd, melankolisk polemik med den nya tidens makthavare och förtryckta. Vackert, lite galet, mycket gripande. Jag tror faktiskt att Brecht skulle ha fått en tår i ögonvrån.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".