Ny syn på andra världskriget

The Storm of War: A New History of the Second World War, Andrew Roberts (Penguin/Allen Lane)

Bilden av andra världskriget skiftar med årtiondena. Under 50- och 60-talen, när britterna och fransmännen var upptagna med att administrera sina imperiers dödsryckningar, var tyskarna mest intresserade av att glömma det som hänt. Under samma tid fortsatte Sovjetunionen att hemlighålla omfattningen av sina enorma förluster: 27 miljoner människor. Kalla kriget medförde att Sovjetledarna i det längsta försökte dölja för väst hur sargat och försvagat landet var efter att ha besegrat Hitlers formidabla krigsmaskin. Det var också detta som låg bakom Stalins vägran att ta emot den amerikanska Marshallhjälpen; de västallierade fick under inga villkor resa omkring och se misären bakom järnridån med egna ögon. Förutom rena prestigeskäl handlade detta om en genuin rädsla för att amerikanerna skulle försöka befria åtminstone Centraleuropa från kommunismens grepp.

Sammantaget ledde allt detta till att en förvriden bild av kriget blev förhärskande. Britterna och amerikanerna fick oftast utan mothugg från vare sig tyskarna eller ryssarna fritt överdriva sina egna insatser och släta över sina tillkortakommanden. I historieböckerna fick El-Alamein och Monte Casino betydligt mer utrymme än till exempel det helt avgörande slaget vid Kursk.

En viktig förändring kom 1975, när den brittiske historikern John Erickson publicerade första volymen i sitt mastodontverk Vägen till Stalingrad. Plötsligt var det omöjligt att slå ifrån sig en lika enkel som obekväm insikt: 4 av 5 tyskar som dog i strid under kriget dödades av Sovjetunionen. De sammanlagda brittiska och amerikanska förlusterna uppgick inte ens till fyra procent av de sovjetiska. Stalin, inte Churchill och Roosevelt, vann kriget.

Under 80- och 90-talet, och särskilt då efter att de sovjetiska arkiven öppnades, har synen på kriget genomgått ytterligare nyanseringar. Mycket har omvärderats och blivit föremål för högljudda debatter: Vatikanens roll i Förintelsen, de allierades brandbombningar av tyska storstäder, Röda arméns massvåldtäkter av tyska kvinnor. På grund av bästsäljande författare som Anthony Beevor och Max Hastings har dessa debatter nått en ganska bred publik. Man kan gott säga att det har varit tur för ämnet att så begåvade historiker har lyckats skriva så populära böcker.

I detta skede passar den brittiske historikern Andrew Roberts på att ge ut The Storm of War. Undertiteln är egentligen viktigare: A New History of the Second World War. Ambitionen verkar vara att sätta ner foten i en rad olika tvistefrågor och etablera The Storm of War som ett standardverk för lång tid framöver.

Det visar sig ganska snart att Roberts insats är mer kontrarevolutionär än revolutionär. Han håller i och för sig med om att Sovjetunionens insatser var avgörande, men framhåller ideligen att kriget inte hade kunnat vinnas utan Storbritanniens och USA:s hjälp. Roberts försöker visa att alla läger i debatten haft rätt på sitt sätt, men att de missat helhetsbilden. Tyvärr talar han inte riktigt om att det är detta han ägnar sig åt – överhuvudtaget förekommer knappt någon diskussion i boken om utvecklingen och debattläget inom andra världskrigsforskningen i stort, bara i enskilda detaljfrågor. Hur synen på kriget har utvecklats under decenniernas gång är helt enkelt en av väldigt många förkunskaper som läsaren måste ha för att få ut något av boken.

Roberts har lyckats fånga hela krigsförloppet på 712 sidor, vilket är en bedrift i sig. Det underlättar att hans grundtes är extremt enkel: Hitler förlorade kriget för att Hitler var nazist. Den tesen håller. Hitler fattade en uppsjö av galna, katastrofala beslut som bara kan förstås i ljuset av hans sjukliga ideologi. Men är frågan om varför Hitler förlorade kriget verkligen den intressantaste? Hur han lyckades starta det, alltså hur det tyska folket och den tyska generalstaben kunde ge honom fria tyglar, är en betydligt viktigare fråga. Tyvärr inleds boken så sent som med själva krigsutbrottet 1939.

På omslaget till boken kan man läsa omdömet ”Storbritanniens främste militärhistoriker”. Så jag kanske får skylla mig själv som hade förväntat mig mer av politisk och kulturell historisk analys och mindre om olika stridsvagnstypers sårbarhet för luftangrepp. Ibland är analysen också chockerande ytlig, särskilt när författaren tycks vara på dåligt humör. Det värsta exemplet är diskussionerna om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. I fallet Japan ser Roberts framför sig alternativet att de allierade hade behövt offra hundratusentals liv i en konventionell markoffensiv, och menar att amerikanerna fattade rätt beslut. I fallet Tyskland använder han sedan adjektivet ”fruktansvärt” om exakt det scenario som Japan utsattes för, alltså att atombomba en stad i taget tills landet hade gett upp, och säger sig vara glad över att så inte behövde ske i Tyskland. Det är svårt att skaka av sig den rasistiska undertonen.

Också militärhistoriska skildringar kan lära ut väsentliga saker om människans självhypnotiska destruktivitet och krigets fasansfulla mekanik. Ett verk som förbisetts i Sverige är Absolute War av Chris Bellamy, lärjunge till gamle John Erickson. Bellamys bok handlar enbart om östfronten men lyckas ändå säga så oändligt mycket om kriget i stort. Mest talande av allt är kanske en tabell över något så oromantiskt som de olika stridande ländernas BNP varje år. Bellamys tabell ger en skakande bild av det industrialiserade tidevarvets oförmåga att trotsa sina egna naturlagar. Samma år som BNP:n blir större på de allierades sida i och med att USA går med i kriget börjar tyskarna förlora det.

The Storm of War har sina poänger, och språket är för det mesta precis så charmerande som man är bortskämd med när brittiska historiker är i farten. För en inbiten andra världskrigsnarkoman är boken förstås gravt beroendeframkallande. Men det räcker inte. Den står sig helt enkelt inte i konkurrensen. Jag har hört skvallras om att Anthony Beevor arbetar på en bok med samma breda upplägg. Då kan det börja likna någonting.

Thomas Engström

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".