Samma gamla skolböcker?

Det märkligaste med Murens fall är att den där muren bara verkar ha stått på deras sida, inte på vår. För har vår bild av östeuropa, centraleuropa borde man säga, egentligen förändrats? Har vår bild av Ryssland ändrats? Har vi lärt oss något om något?

Under min ungdoms sjuttiotal misströstade vi om den oformliga grå massa som var östblocket. På kartan var det bokstavligen en grå massa. Det såg svårnavigerat ut på andra sidan gränsen. Det gjorde inget, det var inte meningen att man skulle åka dit. Att folk inte heller kunde ta sig därifrån var beklagligt, men inte riktigt vårt problem. Det var deras problem, bakom muren.

I samhällskunskapsboken berättade man om kalla kriget och terrorbalansen som något ofrånkomligt trist, men artigt förklarade man att planekonomi och marknadsekonomi var två konkurrerande system. Vilket system som var att föredra var ännu för tidigt att utvisa. Det bästa var självklart den svenska modellen, av blandekonomi och neutralitet.

Vad säger dagens samhällskunskapsböcker?

Jag slår upp i Bengt-Arne Bengtssons Zäta-Futura för gymnasiet. Där står om kalla kriget och kärnvapenrustningen. Och att experterna tvistar om det kalla krigets viktigaste orsaker. Om en sak verkar man dock vara överens: "Både i öst och väst överdrev man ofta den andra sidans styrka och onda avsikter. Man litade inte på varandra." Ack nej.

Och Bengtsson konstaterar lättad att av de gamla blockmotsättningarna finns ingenting kvar. Detta skrev han nog 2001, men det gick i tryck igen 2008. Till nästa upplaga får han kanske komplettera.

Lite finns kvar - men vi behöver historien för att begripa varför. I samhällskunskapsboken Exposé (tryckt 2009) möter vi den kära gamla trion marknadsekonomi, planekonomi och blandekonomi igen.

Jag tycker inte man behöver vara marknadsromantiker för att i en fotnot tala om att den renodlade planekonomin inte fungerat så värst bra. I en faktaruta berättas om Sovjetunionen - en planekonomi, 1917-1991. Det fanns femårsplaner, för allt från traktorer till livsmedel och kläder. "Eftersom konsumenternas efterfrågan sällan stämde överens med vad femårsplanen krävde att företagen skulle tillverka, blev resultatet varubrist och långa köer."

Jo du, Exposé, köer blev det. Var i historien har det någonsin existerat en fullständigt fri marknad? Exposé kan inte svaret, men det kan vi. Nu. Svaret är: i Gulag, under Sovjetunionens glansdagar.

I de ökända lägren Kolyma, Vorkuta och Magadan var marknaden fri. Bakom taggtråden var den fullständigt fri. Man bytte och köpte allt; bröd, skedar, soppskålar och guld.

Under andra världskriget, när polacker och balter sändes till ryska läger i hundratusental förändrades marknaden för ytterplagg. Polackerna och balterna var ofta bättre klädda än ryssarna, och de upptäckte till sin förtjusning att för en pälsbrämad överrock fick man flera kilo bröd. När vintern kom - tidigt i Sibirien - upptäckte de till sin förfäran att priset på överrockar hade gått upp. Å andra sidan hade de investerat gott i brödkalorier under de varma veckorna, vilket också var en klok investering. Det kan ha gått på ett ut.

Det sovjetiska Gulag var inte som de nazistiska förintelselägren skapat för att utrota människor. De var slavarbetsläger, skapade för femårsplanernas skull. De (minst) 28 miljoner offren är att se som spill, olycksfall i arbetet med att skapa det perfekta alternativet till marknadsekonomin.

Stalin hoppades i det längsta på att slavarbetet skulle bli en god affär. Slavar byggde järnvägar, kraftverk och hamnar. Slavar tillverkade cyklar, stångjärn och leksaker. Det kunde man skriva en faktaruta om i nästa upplaga av Exposé.

Det är fel att prata om kålsuparteori i det här fallet. Det är fel att låtsas som om det handlar om två likvärdiga system: planekonomi och blandekonomi. Det kanske man kunde göra på sjuttiotalet, men det kan man inte göra idag, med dagens kunskaper. Det är fel att använda det forna Sovjetunionen, dess offer - alla dessa människor - som objekt för våra behov.

Det var byggandet av Vita Havs-kanalen som gav Stalin blodad tand. Han inspekterade själv arbetet och njöt av att se arbetarna äta sig igenom berg och lera för hand, med hemmagjorda spadar och skovlar. Kanalen har gått till historien, inte som transportled, därtill var den oduglig. Men som cigarrettmärke. Än idag är billiga papyrosser av märket "Vita Havskanalen" i ljusblå funkisförpackning den ryska marknadens allra mest älskade.

Ulrika Knutson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".