Sverige - världens bästa kompromiss?

Vi tänker oss en ideologisk höger-vänsterlinje utsträckt som en tråd på marken. På den ligger tre små stenar som representerar tre olika system: den kapitalistiska västvärlden ligger åt höger, Sverige ligger någonstans omkring mitten och den socialistiska öst-världen på linjens vänsterkant.

Nu faller muren, marken skälver, stenarna hoppar till och stenen längst ut åt vänster, den socialistiska öst, hoppar bock över båda andra spelare och lägger sig längst ut åt höger, dvs. höger om höger. Där får vi en ny ohämmad kapitalism av Rysslands typ: rått, brutalt, utan någon som helst välfärdsstat, utan skyddsnät eller nåd. Ok. Hur ser vår ideologiska linje nu då? Längst ut åt höger den ohämmade brutala kapitalismen i öst, västvärldens välfärdskapitalism i mitten och vem står då längst åt vänster?

När jag försökte förklara denna ideologiska omflyttning för en av mina vänstervänner ville han inte förstå det. En annan undrade om det är överhuvudtaget är möjligt att förstå. En tredje tyckte att jag säger så bara för att jag kommer från ett kommunistiskt land och hyser starkt avsmak för alla socialistiska värderingar. Dessa förnekelsemekanismer är inte så konstiga. Människor som har en självuppfattning om att vara ett folk som finns i det rationella mitten vill inte – kan inte – tänka sig att representera en extrem. Det skulle vara ett för stort brott mot självbilden. I stället låtsats vi fortfarande vara i mitten, vilket kräver att man samtidig låtsats som om muren inte har fallit och den ideologiska omflyttningen hänt. Vår idé om världen är fortfarande, såsom Maria-Pia Boëthius utryckte det i en tidigare krönika här i OBS: ”… en av de bästa idéerna någonsin, om hur människor ska kunna leva tillsammans och ha det hyggligt”.

Den rumsrena vänsterkanten
Jag menar inte att det inte finns enstaka länder och rörelser som ligger ännu längre vänsterut men vi ligger på den rumsrena vänsterkanten. Som bevis för att det förhåller sig så kan ni ta vilket som helst politiskt område där vänster och höger har olika uppfattningar. Skattepolitiken är kanske det mest tydliga exempel. Tidigare var skatten större i socialistiska länder, men efter murens fall har de flyttat sig åt höger, minskat skatterna, i vissa fall till och med tagit bort progressiviteten i skatten, och lämnat Sverige kvar på vänster flanken. I det här landet har vi på något underligt vis kommit fram att det, som i verkligheten är världens högsta skatter, är egentligen en lagom nivå. Och den som starkt kräver en förändring av den skattenivån förklaras för en ”nyliberal”, eller något sådant lika extremt. Intressant, eller hur.

Den som vill att Sveriges skatteuttag blir samma som den är för en majoritet av världens befolkning har extrema åsikter. Och den som förespråkar det som är i en världs jämförelse ett extremt undantag representerar den rationella mitten. Ungefär som när man tror att en 2 meter lång basketbolltränare är en pygmé, bara för att han står bland människor som är 2,15 långa. Utan en omvärld, utan någonting att jämföra sig med, finns inget perspektiv och då kan man sluta sig till vilka konstiga slutsatser som helst. 

Det är nog en av anledningarna för att jag är en stor vän av EU och Europa. För att jag är övertygad om att vi behöver ett perspektiv på oss själva. En omvärld att speglas i, en distans som uppmärksammar oss på vilka vi är och erbjuder en jämförelse inte bara med oss själva utan också med andra. En omvärld som kalibrerar våra självuppfattningar. Låt mig bli väldigt tydlig här. För min del innebar det inte att offentliga rummet ska fyllas av människor som tycker att skatter är för höga och att de som tycker annorlunda ska förjagas därifrån. En skevhet blir inte rätt när den ersätts med en annan. För min egen del betyder det att försöka undvika perspektivlöshet och efterföljande inskränkthet genom att bredda det offentliga rummet och främja ifrågasättande och diskussion om våra ”normaliteter” och självuppfattningar – vilka än de må vara.

Jag är övertygad om att det skapar ett mer öppet samhälle i Karl Poppers mening, utan några predestinerade mål, utopier och överenskommelser om hur ett gott samhälle ska se ut. Ett samhälle där min mailkorg första dagen jag offentligt kommer ut som en borgerlig människa inte fylls av mail med texten: aj, aj, aj, du kommer aldrig mer att få ett jobb inom kulturen, utan istället för av gratulationer, ett samhälle där mina vänner inte är rädda för att deras karriärer på universitetet, media eller domstolar ska stoppas på grund av deras politiska uppfattningar, vilka än de må vara. Ett mer intressant, mer - och inte mindre - motsägelsefullt samhälle som söker en samtalspartner, någon som inte bara nickar när man pratar utan också säger emot och diskuterar med en. Jag vill, helt enkelt, att muren faller även här, i Sverige.

Jasenko Selimović

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".