Det är svårt att förstå världen

Commonwealth är den sista boken i Antonio Negris och Michael Hardts trilogi om det politiska tillståndet i världen. De erbjuder oss en diagnos och en medicin. Diagnosen är att den riktiga makten i världen idag inte ligger i nationalstaternas politiska suveränitet utan i ägande och kapital som inte längre behöver stater för att verka.

Det globala kapitalet styr politiken, inte bara den formella utan också det personliga, som ju också är politiskt som bekant. Detta kapital – Empire med stort E – har nått ända in i våra kroppar; vi lever och andas ägande. Vi definierar oss utifrån vad vi har och äger, inte vad vi är och gör. Så långt är jag med. Så långt är det å andra sidan inte särskilt originellt (men inte mindre viktigt för det). Möjligheten att desarmera det globala kapitalet finns inte i statlig intervention.

Supermaktstiden är över och multilateralism är inte lösningen, tydligen. Hoppet står i stället till en ny sorts revolutionär klass, the Multitude, en nätverkande skara egendomslösa som ska läras upp (av Negri och Hardt kanske) att styra sig själva utan att bygga nya hierarkier, att tränga ut kapitalet genom ”the common wealth”, värdet och rikedomen i det gemensamma, det som inte ägs.

Lyft blicken från uppdelningen mellan det kapitalistiska privata ägandet och det socialistiska statliga ägandet till potentialen för det som ligger outforskat däremellan – det gemensamma – som inte följer ägandets logik och som täcker allt ifrån stadens allmänna platser till vårt intellektuella arv och vår förmåga till kommunikation.

Det allmänna är arenan för den nya revolutionen och nätverket formen för den nya politiska organisationen. Och då tänker ni kanske att Commonwealth rymmer en analys av nya sociala rörelsers och gräsrotskampanjers potential som politisk kraft, men då har ni fel. Negri och Hardt orkar inte gå i närkamp med någonting. Här blir ingenting mer konkret än en lätt löjeväckande hyperbol om att ungdomarna i Paris förorter 2005 brände bilar i protest mot det moderna samhällets symboler för mobilitet. 

Någonstans där börjar jag bli förbannad. Ska jag analysera det här? Ska jag bedöma deras referenser till Foucault, deras tolkning av Marx? Ska jag bländas av deras bildning? Uppskatta att de ser sig som Hobbes efterföljare och vill återupprätta det stora verket om politikens konst? Men Hobbes och Marx hade skrattat brallorna av Negri och Hardt. Förstår de inte att det är svårt? Det är svårt att förstå världen och politiken.

Varje förslag till förändring är ett steg i det okända. Vad är det man vill ha? En bättre värld eller en läcker teori om en bättre värld? Sjysta termer smetas ut över det som är svårt så att det ska se ut som om de har identifierat något viktigt utan att behöva förklara någonting på djupet. Det blir än värre mot slutet, när dessa privilegierade gentlemän börjar säga ”vi” om det nya proletariatet och dess revolution mot Empire.

Om nu fröet till förändring finns i det allmänna, det icke-ägda, varför lanserar de inte sina idéer i ett öppet forum på Internet istället för i en dyr inbunden bok med skyddsomslag? Förmodligen för att de inte vänder sig till dem som agerar i det allmänna utan till de som är så insnöade på den här typen av teori att de inte behöver någon värld att stämma av den emot.

Lena Halldenius
Docent i praktisk filosofi, Globala politiska studier, Malmö högskola

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".