Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Golding och Nobelprisdebaclet

Publicerat torsdag 12 november 2009 kl 11.39

På morgonen den 6 oktober 1983 fick William Golding ett telefonsamtal från en journalist i Stockholm som sa att chansen var 50/50 att Golding skulle få årets Nobelpris. Klockan ett tillkännagavs priset av akademins ständige sekreterare Lars Gyllensten, och Golding fick därefter ägna dagen åt att svara på frågor från reportrar.

Klockan tio på kvällen fick han emellertid till sin förskräckelse veta att den sjuttiosjuårige akademiledamoten Artur Lundkvist å det bestämdaste hade motsatt sig att han skulle få priset med motiveringen att Golding var ett ”marginellt brittiskt fenomen” utan betydelse. Det var första gången på åttiotvå år som en ledamot öppet gått emot akademin på detta sätt, något som dagen därpå rönte stor uppmärksamhet i pressen.

Den 8 oktober förklarade sig Lundkvist på en presskonferens, och sa att omdömet bara var något han råkat häva ur sig till en vän. En journalist hade råkat höra samtalet och gjort en stor sak av det hela. Lundkvist hävdade att han inget hade emot vare sig Golding eller britterna, och att han hade recenserat flera av Goldings romaner och även träffat författaren under COMES-konferensen i Leningrad 1963. Men ju mer Lundkvist förklarade sig, desto klarare stod det att det inte var fråga om någon ursäkt – även om det framställdes som en sådan i brittiska media. Lundkvist sa att hans förstaval hade varit senegalesen Léopold Senghor, och när han insåg att han inte skulle kunna vinna tillräckligt med gehör för denne så lade han istället sin röst på den franske författaren Claude Simon: ”Jag ansåg helt enkelt inte att Golding hade den internationella tyngd som krävs för att få priset. Men det innebär inte att jag är emot honom. Han är en bra författare.”

Lundkvist yttrade vidare att en annan brittisk nobelpriskandidat, Graham Greene, glidit över till att mer och mer producera ”ytlig underhållning”. Däremot sa han sig beundra Anthony Burgess och tyckte att denne var både mer intressant och av större värde än Golding, som han slutligen medgav var ”lite för trevlig” för hans smak.

För att släta över det hela gick Lars Gyllensten ut och sa att det rörde sig om en storm i ett vattenglas och att ”Artur måste ha blivit provocerad”. Till New York Times ska Gyllensten dock ha sagt att Lundkvist hade ”kynne som en skata”. Trots att ledamöterna i Svenska Akademin har tystnadsplikt i femtiofem år, så ledde Lundkvists frispråkighet till att även andra ledamöter öppnade sitt hjärta för pressen. Lars Forsell avslöjade att Goldings namn funnits med i diskussionerna i tre års tid. En anonym källa berättade också att årets val hade krävt att två omröstningar fått genomföras. I den första fick Golding sju röster, medan Claude Simon fick fem (övriga fem hade gått till andra kandidater). Utfallet av röstomgång två var inte känt, men Goldings röster skulle enligt uppgift då ha ökat i antal. Samtidigt hävdade nu Lundkvist att Svenska Akademin hade ”gjort en kupp” och uteslutit honom från den andra röstomgången.

Det var vid den här tidpunkten som akademiledamoten Knut Ahnlund bröt Svenska Akademins sekretess genom att i ett konfidentiellt brev daterad den 24 oktober försäkra William Golding om att akademins beslut nästan aldrig togs enhälligt, oavsett vad allmänheten trodde. Vinnaren fick ofta bara en svag majoritet, och ”jag menar att er var gott och väl över genomsnittet”. Det var helt enkelt bara otur ”att en av ledamöterna skulle gå och tappa huvudet vid fel tidpunkt.”

Carey spekulerar i att Lundkvist på ålderns höst (och efter att ha blivit av med akademivapendragaren Anders Österling, som avlidit föregående år) tappat i inflytande, något som gjort honom frustrerad. Lundkvist och Österling ska tillsammans ha legat bakom vad Carey kallar för de mest ”frapperande obskyra” pristagarna under efterkrigstiden. Golding var, som Carey ser det, helt enkelt alldeles för populär för att falla Lundkvist i smaken, därav hela debaclet.

Gabriella Håkansson

John Careys information om Ahnlund är hämtad ur Golding-arkivet: (Letter to Golding from Knut Ahnlund, 24 oktober 1983.)

Alla övriga uppgifter om Lundkvist och Nobelprisdebaclet är hämtade ur olika brittiska och amerikanska tidskrifter.

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".