En ny vision för Afrika

Det är med stor nyfikenhet som jag börjar läsa Wangari Maathais senaste bok The Challenge for Africa – A New Vision. Wangari Maathai, som fick Nobels fredspris 2004, ger sig här i kast med den närmast omöjliga uppgiften att genomlysa och ge alternativa lösningar till några av de utmaningar som Afrika, söder om Sahara, står inför.

Jag använder ordet omöjlig av den anledningen att jag anser att det faktiskt är omöjligt att på knappt tre hundra sidor omfamna den afrikanska kontinentens många komplexa problem. The Challenge for Africa – A New Vision blir därför en ganska generellt hållen bok, med många frågor – och inte lika många svar.

De flesta exemplen har plockats från Wangari Maathais hemland Kenya och här blir boken handfast och läggbegriplig – som när kenyanerna efter valet 2002, slutade att muta matatuförarna – de som kör minibussarna i Kenya.

Förändringen kom inifrån, av ett folk som var urless på korruptionen och som trodde att den nya regeringen skulle göra allvar av sina löften att utrota den. Genom att dra sitt strå till stacken, skulle folket hjälpa till att göra Kenya mindre korrumperat. Men när politikerna svek – föll kenyanerna tillbaka i gamla mönster och gamla korruptionsvanor.

Exemplet visar att det går att förändra. Det går att mobilisera allmänheten – och för att göra det krävs egentligen inte mer än ett hopp och ett löfte om förändring. Men den som ger detta löfte måste också leva upp till förväntningarna. Annars händer ingenting.

I The Challenge for Africa, tar nobelpristagaren i tur och ordning upp olika ämnen som påverkar Afrikas utveckling negativt: arvet efter kolonialtiden, felaktig resursanvändning och den bortglömda afrikanska kulturen.

Kultur, skriver Wangari Maathai, ger människor identitet och självkännedom. Det ger dem verktyg att fatta egna beslut och skydda sina egna intressen. Om man förlorar sin kultur, förlorar man sin stolthet och sin självrespekt. Kanske är detta en del av förklaringen till dagens korruption, etniska konflikter och bristen på visionära ledare. När en person inte längre inser värdet av sitt kulturarv, finns det heller inget att bevara till nästa generation.

Det är kanske därför, skriver Wangari Maathai, som så många afrikaner – både ledare och vanligt folk – tillåter exploateringen av sina länder. De har tappat känslan för vem de är och var de kommer från. Många av de afrikanska kulturerna demoniserades och banaliserades under kolonialtiden – men även under de första årtiondena som följde på självständigheten.

Afrikanska kulturer var inte fint nog. Afrikaner fick europeiska namn och lärde sig europeiska språk. Nu är det dags att återerövra kulturarvet – inte genom att återgå till det gamla, men genom att erkänna det. Först då kan man sätta man värde på sina rikedomar och skydda dessa från exploatering och utarmning, menar Wangari Maathai.

I The Challenge for Africa pekar hon på en rad orsaker som har bidragit till att Afrika, till stor del, saknar ledare som strävar efter att förbättra folkets villkor i vardagen. Och hon avkräver ansvar.  Visserligen har länderna blivit allt mer demokratiska under de senaste åren, men trots att många afrikanska länder är inne på tredje generationen ledare efter självständigheten – så väntar det afrikanska folket fortfarande på att få ta del i hur deras länder egentligen styrs.

Ledarskap måste byggas från botten och upp. Jämlikhet och rättvisa uppnås endast genom demokratisk representation i alla beslutsfattande församlingar – även på bynivå. Då blir medborgarna aktiva deltagare i samhället, istället för passiva observatörer – och då vågar de också att ställa frågor och kräva svar.

Wangari Maathai ger exempel på hur afrikanska folkgrupper, eller micro-nationer som hon kallar dem, styrde sina områden före kolonialtiden. I hennes egen folkgrupp, kikuyu, fanns ett system där den yngre generationen lärde sig ansvarsfullt ledarskap genom åren, för att sedan ta över efter de äldre. På så sätt garanterades alla generationer ”sin tid vid makten”. Men detta och många andra sätt att styra samhällen har – eller håller på – att helt glömmas bort.

När afrikaner borde kunna gräva efter erfarenhet och visdom i sin egen historia, söker de istället råd från europeiska och amerikanska system. Än en gång handlar det om en kultur – ett arv – som gått förlorat.

Och precis som när den före detta presidenten i Sydafrika Thabo Mbeki, talade om den afrikanska renässansen, talar Wangari Maathai om att afrikanerna måste känna stolthet över sitt arv och det faktum att de är afrikaner. Afrika står inför många problem men om den politiska viljan finns – går många av lösningarna att hitta på den afrikanska kontinenten.

Visst är det positivt att Afrika får teknisk och finansiell hjälp utifrån, men samtidigt kan biståndet ha en negativ effekt och hämma den egna förmågan att finna lösningar, anser Wangari Maathai.  För att kunna möta utmaningarna som Afrika står inför, måste afrikaner och afrikanska ledare börja arbeta tillsammans, fördela resurserna mer rättvist, lite på varandra och se att kollektivet är starkare än den enskilda etniska gruppen.

Görrel Espelund

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".