Gorbatjov och murens fall

Jag ser att Michail Gorbatjov, den siste Sovjetledaren, har samlat sig till en kommentar med anledning av 20-årsminnet av Berlinmurens fall.

I en artikel som publicerades förra veckan i ett antal tidningar över hela världen skriver Gorbatjov om hur han ser på världen efter kommunismens fall. Han skriver om hur de globala orättvisorna består, hur kalla krigets terrorbalans ersatts av terrorism och småkrig – och om hur kapprustningen återigen tycks vara på väg tillbaka som globalt hot.

Det finns väl inte mycket att invända mot den bilden. Men det är en märkligt opersonlig, glåmig text det här. Gorbatjov skriver som om han stod vid sidan av historiens fortunahjul och förgäves försökte hänga med i svängarna. Han upprepar gamla klyschor om att historien visst inte tog slut, trots allt; att vi idag lever i en värld mer sammanlänkad än någonsin – och konstaterar att finanskrisen har visat att även kapitalismen har behov för en rejäl perestrojka. Det låter ju energiskt och dynamiskt, men vad menar han egentligen?

Nej – det känns som om det är under stort motstånd som Gorbatjov har släpat sig till skrivbordet. Jag måste säga att jag blir besviken. För även om man kan förstå att även en före detta Sovjetledare vill uttrycka sig på ett sätt som visar att de sista tjugo åren inte har gått helt spårlöst förbi, så är det trots allt som före detta Sovjetledare Gorbatjov är intressant i det här sammanhanget. Det var ju han som satte igång alltihop – så visst hade det varit intressant att höra hur just han resonerade när det begav sig. Vad det var just han hoppades på med sina reformer, och hur han själv, rent personligt, reagerade på murens fall.

Vi var ju nämligen en del som själva hoppades rätt mycket på Gorbatjov de där åren. Man glömmer det idag, men i mitten och slutet av åttiotalet lyckades faktiskt det grånade sovjetsystemet göra en sista, oväntad ansiktslyftning. Med sin offensiva nedrustningspolitik framstod den nye Sovjetledaren vid sidan av den narraktige och helt livsfarlige president Reagan som inkarnationen av det politiska förnuftet i terrorbalansens tid. Till detta kom det kulturella tövädret, som snabbt väckte intresset i väst för sovjetisk litteratur, film och populärmusik. Till och med Pravda kom ut i en svensk upplaga.

Det fanns med andra ord en utbredd fascination, rentav entusiasm för Sovjet under åren före murens fall, som man idag alltså tycks göra klokt i att tala tyst om. Själv är jag tillräckligt gammal för att ha hunnit resa runt i realsocialismens länder medan de fortfarande existerade: och jag tycker man ska komma ihåg att det vid sidan av barbariet och cynismen i systemet också fanns en annan sida av saken. En utopisk dimension, som i åttiotalets Östeuropa visserligen inte var mycket mer än tom retorik – men som med Gorbatjovs reformer såg ut att kanske vara på väg att fyllas med ett nytt innehåll. Hur man än såg på kommunismens länder, så visade de i alla fall en sak: att det gick att stå emot det internationella kapitalets makt. Så här i efterhand är det förstås lätt att säga att det var en illusion, men under perestrojkans år stod mycket öppet, även den ekonomiska utvecklingen i öst. Det gick kanske än så länge inte särskilt bra, men det gick.

Jag tror det här är viktigt. För vad som hände när muren föll var ju också att den illusionen föll. Och det är vad jag förstår den enda rimliga förklaringen till att inte bara den kommunistiska vänstern, utan också den antikommunistiska vänstern så totalt säckade ihop på nittiotalet. Egentligen kan man ju tycka att det borde ha varit tvärtom. Men sanningen var nog att de kommunistiska systemen i öst i själva verket bar upp mycket av den utopiska energin även hos den såkallat antiauktoritära vänstern.

När nu den liberala kapitalismen de senaste veckorna har firat tjugo år av oinskränkt världsherravälde, så finns det alltså några saker som kan vara värda att påminna om. Den slovenske filosofen Slavoj Zizek skriver i en artikel på årsdagen av murens fall att den kommunistiska nostalgin som fortfarande lever kvar i öst inte ska tas så bokstavligt. Den handlar inte om en önskan att vända tillbaka till realsocialismens grå verklighet, utan om ett sorgearbete, skriver Zizek, ett försök att försona sig med ett förlorat förflutet.

Säkert är det så. Men, måste man fråga sig: vad var det då som gick förlorat? Kanske handlar det här sorgearbetet inte minst om just en visionär, utopisk dimension av det politiska livet? Man ska nog vara försiktig med att bara avfärda ett faktum som att en färsk opinionsundersökning i det gamla Östtyskland visar att 42 procent av befolkningen där anser att DDR-systemets goda sidor var fler än de dåliga. Trots muren. Trots Stasi. 42 procent. Den siffran har någonting att säga oss.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".