Badlandsantologin

Att det finns skillnader i uppfattningen om var konst skall upplevas står klart när man läser den nyutkomna amerikanska antologin Badlands. I boken och utställningen med samma namn visar intendenten Denise Markonish en rad exempel på Land Art, dvs konst i landskap.

Denise Markonish tar avstamp i det amerikanska 60- och 70-talet då konstnärer som Robert Smithson, James Turrell och Walter de Maria gjorde uppmärksammade jätteinstallationer runt om i USA. Så som Spiral Getty från 1970 – Smithsons spiralformade kreation som nätt och jämt sticker upp över ytan i Great Salt Lake i Utah, James Turrells projekt i Arizonaöknen - en vulkankrater skulpterad för att observera månens olika faser och Walter de Marias Lightening Fields - 400 rostfria stolpar placerade över ett kvadratkilometer stort område i New Mexico. Land-art-rörelsens konstnärer var skulptörer inom den minimalistiska skolan, ofta även knutna till performancescenen och politisk aktivism, men deras storslagna verk relaterar till rymden, vädret och öknen.

Hur har då den amerikanska landskaps- och land-art konsten utvecklats från 70 talet och framåt? Markonish föreslår några kategorier: Historikerna, som förhåller sig till landskapsmåleriet, Utforskarna som samlar in och dokumenterar, Esteterna vilka finner ny skönhet utifrån naturen, och slutligen Aktivisterna som förhåller sig kritiskt och politiskt till landskapet.

Går Badlands att överföra på svensk konst?
När jag läst Badlands funderar jag över hur en liknande sammanställning skulle se ut om vi skulle överföra den på svensk konst? Men det låter sig inte göras. För trots att svenska konstnärer ofta hyllar den amerikanska land-art rörelsen så tycks konceptet med konstinstallationer i landskapet inte fungera här. Simkas fall bekräftar detta, liksom Lars Vilks skulptur Nimis på Kullaberg. Både Vilks och Simkas verk brottas med ständiga anmälningar och deras skulpturer har också vid flera tillfällen utsatts för brandattacker. Förutom i särskilda utomhusmuseer eller skulpturparker lyser land-art med sin frånvaro här hos oss. Varför?

Bakgrunden till den europeiska synen på naturen kan man finna i Romantiken. Naturen som idealiserad miljö bygger på Det Sublima, vilket den tyske filosofen Kant introducerade och som nationalromantikens konstnärer förvaltade. Tysken Caspar David Friedrischs hisnande måleri är sinnebilden för detta, inte minst hans självporträtt vid randen av en klippa. I Sverige skapade konstnärer som Zorn, Liljefors och Carl Larsson sin sublima skönhet när de avbildade naturen och det enkla livet på landet. I Danmark gjorde Skagenmålarna sitt, i England var det Turner.

Vurmen för naturen
Vurmen för naturen och det lantliga är också knuten till urbaniseringen. Nostalgin över landsbygden besjungs av trubadurer och författare som Astrid Lindgren. Med Illon Wiklands illustrationer, bilder i Zorns och Carl Larssons anda, lämnas värderingarna över till nästa generation.

Kulturlandskapet bildar numera fond för rekreation och kontemplation. ”Där ute” skall naturen helst visa sig som färdiga bilder likt tavlorna på Louvren, som poeten Göran Palm uttryckte det i dikten ”Havet”. Inga tillägg behövs. Därför handlar inte Simkas gula hus, eller Lars Vilks Nimis om bristen på konstnärlig kvalité, utan om konflikter med fundamentala värden som alla gör anspråk på. Gör gärna det ni gör, men inte här!

I USA, där nationalromantiken inte haft samma betydelse eller ens existerat, finns inte en estetisk konsensus gällande naturen. Tvärt om - allt har varit möjligt i det amerikanska landskapet. Atombombssprängningar, extrema storbruk, oljeutvinning eller jättedammbyggen. Landskapet skulle kultiveras för att ge maximal produktion, den ogästvänliga naturen tämjas. I Sverige känner vi oss trygga i naturen eller på landet, men den amerikanska naturen livsfarlig vilket filmer som Blairwitch project, Icestorm eller Sista färden så tydligt visar. På så vis blir – de oftast manliga - land-art-konstnärerna hjältemodiga när de fysiskt omskapar hela landskapet, hos oss betraktas liknade tilltag som vandalism.

Ut i stadsrummet, in i det offentliga
Trots olikheterna finns kopplingar. Det sublima finns i den amerikanska Land-Art rörelsen i form av effekten av det storslagna och konstnärens längtan ut ur gallerirummet har varit signifikant också i Sverige de senaste åren. Men hos oss tar man vanligtvis inte konsten ut i landskapet – här är Simka ett undantag – utan snarare ut i stadsrummet, i det offentliga.

Mikael Lundbergs utställning på Norrköpings konstmuseum i höstas spred sig ut över hela staden. En långsamt smältande asfaltskub på en plats, ljusinstallationer på en annan, en videoinstallation på en tredje. Erik Krikortz, konstnär från Stockholm, arbetar också med ljus i staden. Med sin mobiltelefon kan man ringa ett nummer och på så vis påverka ljussättningen inuti ett hus eller torn – just nu visas detta i Sevilla.

Ett helt annat exempel på konst i stadsrummet är konstnärsgruppen APAs aktioner. I hemlighet graverar de prydligt in meddelanden i Stockholms offentliga miljö: i parkbänkar, på lamparmaturer, på hissar eller lekplatser. Den som exempelvis passerar bron mellan Gamla Stan och Riddarholmen kan hålla ögonen öppna. Budskapen är som viskningar om hemska hemligheter, historier och drömmar i staden.

APA:s konst blir en slags poetisk aktion som vill påminna om att ingenting är statiskt, att det finns alternativ och att det vi gör, det gör skillnad. Precis som filosofen Hanna Arendt har uttryckt det: ”… det kunde också vara annorlunda”. I detta agerande mot den förväntade, etablerade rationaliteten - möter de svenska samtidskonstnärerna sina radikala, amerikanska land-art-kollegor. Och i ljuset av denna historia måste också dagens debatt om samtidskonsten ses.

Maria Lantz

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".