Internationalistiska ideologier

När Louisa Hanoun, i våras ställde upp i presidentvalet i Algeriet uppmärksammades det mindre att hon faktiskt är kommunist, närmare bestämt trotskist, än att hon är kvinna. Naturligtvis finns, liksom i Algeriet, kommunister av olika schatteringar på många håll: i den palestinska politiken, i Turkiet. Men kommunisterna har haft formidabla motståndare: de styrande nationalistiska partierna och den islamistiska oppositionen.

Sovjetunionen tryckte på sin tid på för att broderpartierna skulle sluta upp bakom nationalistiska regimer ofta ledda av militären, som till exempel Nassers Egypten. I den mån kommunistpartier överhuvudtaget tilläts existera blev stödet till regeringarna deras enda roll. När Sovjet 1979 gick in i Afghanistan innebar det början till slutet av det kalla kriget. Men också en stor skjuts framåt för en typ av radikal opposition som har varit kommunismens andra formidabla motståndare i Mellanöstern och i de muslimska länderna.

Vid sidan av nationalismen, som helt dominerat politiken, växte islamismen fram som den utopi och politiska rörelse som präglat oppositionen och unga människors politiska val. Det nya samhälle som kommunismen utlovade i andra delar av världen kom islamismen här att stå för.

Islamismen, liksom ursprungligen kommunismen, är egentligen en internationalistisk ideologi - den bryr sig inte om vilket land någon kommer ifrån och verkar för gränslös enhet. Men i ett Mellanöstern som tycktes ha halkat efter har islamismen kunnat rida på den känsla av förödmjukelse som underutveckling och decennier av utländsk inblandning lett till, och svara på viljan att som jämlik återta en plats i världen.

Islamismen innehåller också en samhällsutopi. Förmodligen är det få som idag tänker sig att återupprätta det ursprungliga goda samhälle som fanns i Medina under profetens Mohammeds ledning. Det samhället kännetecknades av adala, ett begrepp som brukar översättas med rättvisa. När algeriska ungdomar gjorde uppror i slutet på 1980-talet och inledde den långa kris som ännu inte är avslutad vände de sig mot det förakt – hogra – som de menade de utsattes för av myndigheter och mer allmänt i samhället. Mot föraktet står rättvisan, adala. Islamismens store tänkare, egyptiern Sayyid Qutb, skrev en idag vida spridd bok med just den titeln Social rättvisa i islam.

I dag kan islamismen inte längre appellera på samma sätt till unga människor: händelserna i Afganistan, Algeriet, Irak och senast i somras i Iran, gör att utopin har falnat. När unga egyptier samlades 2005 under parollen kifaya – nu får det vara nog - för att kräva ett genuint presidentval istället för de maskerader som valen hittills varit, eller när unga algerier häromveckan demonstrerade med krav på rättvis fördelning av nya bostäder, eller när andra ägnar sig åt sina bloggar, så handlar det om frihet och om ett rättfärdigt samhälle, ett samhälle utan hogra – förakt – inte om kapitalism och klasskamp. Och så fick Louisa Hanoun i Algeriet inte heller mer än 4 procent av rösterna i vårens presidentval.       

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".