Du måste aktivera javascript för att sverigesradio.se ska fungera korrekt och för att kunna lyssna på ljud. Har du problem med vår sajt så finns hjälp på https://kundo.se/org/sverigesradio/
Ett forum för den talade kulturessän där samtidens och historiens idéer prövas och möts.

Självupptaget i Venedig

På söndag ringer de för sista gången, den japanske konstnären Atsuko Tanakas seriekopplade ringklockor på biennalen i Venedig. I nästan sex månader har Tanakas klockspel fungerat som en sorts respektlöst portalverk i entrén till biennalpaviljongen, där knappen till ringklockan sitter precis vid ingången, som en oemotståndlig frestelse för alla nyfikna fingrar.

Man kan ju säga att Tanakas klocka är en lyckad idé på så sätt att den faktiskt fungerar – folk trycker på knappen; det ringer; och varje gång det ringer visar det att biennalen lyckas väcka publikens nyfikenhet, eller åtminstone klåfingrighet. Men man kan också tolka signalerna från paviljongen på ett annat sätt. Tanakas verk utfördes faktiskt första gången redan 1955, och precis som med resten av den japanska femtio- och sextiotalskonst som får ett eget rum på årets biennal, så ska man tänka på att det gjordes i en tid och i ett land som just hade upplevt världens undergång genom atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Gutairörelsen, som den kallades, skapade en konst från nollpunkten, en konst på samma gång brutal och ömtålig, tom och ödesmättad. En sönderslagen vägg av spännpapper. En rad med svarta fotspår över golvet. Tanakas klockor är på samma sätt ett smärtans verk, en larmsignal när mänsklighetens klocka har passerat tolv.

Man kan ju tycka att det i vår epok av klimatlarm och ekonomiska härdsmältor hade varit läge att så att säga koppla vidare på det här temat. Men i Venedig 2009 är Gutairörelsen ryckt ur sitt politiska och historiska sammanhang: dess konst är konsthistoria helt enkelt, en föregångare till europeisk Fluxus och amerikansk minimalism. Det säger en del om perspektiven här, eller snarare om bristen på dem. Jag brukar inte vänta mig några banbrytande tankar i Venedig, men årets biennal är faktiskt ovanligt andefattig. Det vackra temat ”Fare Mondi” – skapa världar – har blivit en fluffig ram kring en inåtvänd och självbespeglande utställning som bekräftar något som blivit allt tydligare de senaste par åren: att den internationella samtidskonsten tycks vara inne i en fas där den inte verkar ha något bättre för sig än att pilla på sig själv.

Det betyder ju inte att det inte finns konstnärer som faktiskt har något bättre för sig. Biennalen i Venedig har i globaliseringens tid kritiserats för att den med sina nationella paviljonger står för något hopplöst föråldrat. Men jag törs nog sätta en slant på att det man kommer att minnas av årets biennal är just några starka, nationella bidrag. Polske Krzysztof Wodiczko till exempel, och hans suggestiva skuggspel om den illegala invandringen. Eller Teresa Margolles grymma mexikanska paviljong, där golven svabbats varje dag med blodet från knarkmaffians offer.

Eller varför inte Förenade Arabemiraten, som debuterar i Venedig med en skamlös reklamkampanj för landets kulturella skrytprojekt. Men gör det med en förbryllande självdistans, som växer ut till en försåtlig kritik av hela biennalsystemet. I en fejkad presskonferens sitter projektledarna – spelade av två skådespelare – och svarar på frågor från en skeptisk journalist, som slutar med att rycka på axlarna och säga att jaja, vi får väl vara överens om att vara oense. Nej, svarar producenten: det vi kan vara överens om är att vi ses igen år 2011.

Dan Jönsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Har du frågor eller förslag gällande våra webbtjänster?

Kontakta gärna Sveriges Radios supportforum där vi besvarar dina frågor vardagar kl. 9-17.

Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".