Mannen, myten – Amartya Sen

Det finns några intellektuella i världen som åtnjuter en så hög status att en ny bok är en stor händelse per definition. De är inte många, lyckligtvis, men en av dem är definitivt Amartya Sen: ekonomen, filosofen, nobelpristagaren.

Mannen, myten… ja, ni förstår. Och då ska det sägas att jag verkligen gillar Amartya Sen. Han har fört in kött och blod och verkliga människor i en ibland anemisk politisk filosofi. Han har byggt teori på en kombination av ekonomiskt kunnande, djup humanism och vardagskännedom om vad fattigdom innebär. Med den legitimitet som kommer av bildning från både väst och öst och ett liv levt över hela världen ger han välförtjänta käftsmällar åt den lata relativism som tror att respekt för olikhet är detsamma som att inte ta ställning i rättvisefrågor.

Tillsammans med filosofen Martha Nussbaum har han utvecklat kapacitetsperspektivet, som säger att det rättvisa och jämlikhet handlar om och det policybeslut bör ha som mål är säkerställandet av faktiska mänskliga kapaciteter. Inte abstraherade statistiska mått, utan ett handfast mål om vad enskilda människor kan vara och göra, vilka faktiska möjligheter de har att leva liv som de själva har anledning att värdesätta. Kapacitetsperspektivet har fått stor betydelse för hur man mäter utveckling och för tolkningen av vad respekt för mänskliga rättigheter innebär och kräver.

Men allt detta var egentligen på plats redan för tio år sedan. I The Idea of Justice får vi oss det till livs en gång till, om än med en tydligare utredning om hur mänskliga rättigheter och demokrati förhåller sig till kapaciteter. Men huvudsakligen är The Idea of Justice en livsverksbok. När man har nått Sens status kan man förstå att han tycker att det är dags att placera in sig i den filosofiska bildningstraditionen. Inget ont i det – han har en legitim plats där – men jag önskar ändå att han hade låtit bli, för det har två olyckliga konsekvenser.

Den position av akademiskt statsmannaskap som är uppbunden med författandet av en livsverksbok leder lätt till en mässande ton. Istället för att sätta sin bildning i arbete så visar man upp den i anekdotiska referenser. En distingerad gentleman av Sens rang kan prata på från länstolen utan att det är så himla noga. Kan kosta på sig trivialiteter som ”diskussioner om etik och politik är inget nytt”; till exempel skrev Aristoteles om detta redan på fjärde århundradet före Kristus. Ja, vi vet.

Den andra olyckliga konsekvensen är att Sen går i den vanlig fällan att förenkla traditionen för att tydliggöra sin egen plats i den. Syftet är vällovligt: Han vill säga att alltför mycket rättviseteori handlar om hur ett perfekt rättvist samhälle skulle se ut, snarare än om hur man kan göra det orättvisa samhälle vi lever i lite mindre orättvist. Hans bidrag, säger han, är av det senare slaget. Ett slags actionfilosofi för fältet. Det som blir tröttsamt är hans behov att hävda att nästan alla andra stora tänkare – förr som nu – inte har förstått det här, att de bara målar upp bilder av perfekt rättvisa som inte är användbara för att göra jämförelser och val i en verklighet som inte är perfekt. Bland tänkare av rang är det nästan bara Adam Smith, utöver Sen själv, som har förstått detta.

Framför allt tycks Sen ha behov av att hävda sig gentemot vår samtids filosofiske gigant, John Rawls, som 1971 gav ut A Theory of Justice, ett verk som har satt tonen för politisk filosofi sedan dess. Sen vill att The Idea of Justice ska vara den stora utmanaren till A Theory of Justice. Det blir lite sandlåda över det. För om Sen ska vara det stora alternativet till Rawls så måste Rawls göras till en entydig representant för det som Sen inte tycker att rättviseteori ska vara: utopiskt bygge av en perfekt värld. Problemet är att Rawls passar så dåligt i den rollen. Rawls var ingen actionfilosof; hans torra, noggranna petande är tråkigare att läsa än Sens mer flödande prosa, men någon utopist var han inte. Rawls princip om rättvis fördelning – att en ojämlik fördelning är rättfärdigad endast om den gynnar de sämst ställda – är en klart användbar måttstock vid policybeslut och jämförelser och var avsedd att vara just det.

Man kan göra ett stort och viktigt bidrag till det intellektuella livet utan att förenkla och förringa det som andra har gjort. Om Sen hade följt den principen hade The Idea of Justice varit en bättre bok. Läs den gärna, men om det är actionfilosofen Sen snarare än den akademiska statsmannen du är intresserad av så läs ännu hellre den tio år gamla Development as Freedom, skriven innan han satte sig bekvämt tillrätta i länstolen.

Lena Halldenius
Docent i praktisk filosofi, Globala politiska studier, Malmö högskola

Recension av Amartya Sen The Idea of Justice London: Allen Lane/Penguin Books, 2009