Drömmar med förhinder

Utanför det dygnet runt-öppna snabbköpet i centrala Bukarest står en tiggerska som bedjande sträcker ut handen mot oss som har varit inne och handlat. Hon är klädd i en sliten träningsoverall med en liten flagga på bröstet.

Men det är inte den rumänska flaggans röda, gula och blåa färger utan istället en annan trikolor – grön, vit och röd, med ordet ITALIA nedanför. En berömd fotbollsnation, javisst, men från rumänsk horisont är det lätt att också läsa in en vidare, symbolisk betydelse i den flaggan. För det här landet har haft – och har fortfarande – ett särskilt förhållande till just Italien. Som enda land i östra Europa där huvuddelen av befolkningen talar ett romanskt språk har Rumäniens blickar ofta varit längtansfullt riktade ditåt. Samtidigt har man varit avskuren från den här latinska aspekten av sitt kulturarv – dels geografiskt och dels politiskt under åren av kommunistisk isolering. Inte heller idag, när Rumänien har blivit medlem i EU och många rumäner är bosatta i Italien, är förhållandet mellan de båda länderna helt okomplicerat.

Den mest omtalade filmen på biograferna i Rumänien just nu knyter direkt an till den här situationen. Bobby Paunescus film ”Francesca” handlar om en ung lärarinna i Bukarest som vill flytta till Italien och öppna en förskola för barn till rumänska invandrare. Francesca är trängd mellan en tillvaro i hemlandet där kriminaliteten och korruptionen är ett faktum, och en högst osäker framtid i det nya landet. Hennes pappa försöker avråda henne från att åka. Som rumänska är hon inte välkommen i Italien menar han, och som exempel nämner han ”den där Mussolini-horan som vill döda alla rumäner”. Han syftar på den nationalistiska politikern Alessandra Mussolinis beryktade uttalande för ett par år sedan då hon i svepande ordalag talade om alla rumäner i Italien som kriminella. Den här repliken har gjort att Alessandra Mussolini inlett en rättsprocess mot filmen i syfte att hindra den från att gå upp på italienska biografer.

I en essä nyligen i den rumänska litteraturtidskriften Observator Cultural skriver kritikern Sanda Cordoş om vilken betydelse Italien har haft i den rumänska litteraturen och i rumänernas kollektiva medvetande. Under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet reste rumänska författare gärna dit, och gjorde Italien till en återkommande plats i sina romaner och noveller. Italien var på det hela taget en plats som representerade frihet, framstående konst och civilisation.

Efter att kommunisterna tog makten 1947 förtrycktes dessa referenser i litteraturen och det blev mycket svårare att resa västerut. Sanda Cordoş beskriver hur Italien blev ett svåråtkomligt territorium ”bortom”, med närmast mytiska dimensioner, samtidigt som rumänerna kände igen mycket av sin egen kultur i den italienska kulturen – både dess tillgångar och brister. Italien blev liksom en bättre version av det egna landet, en påminnelse om vad Rumänien kanske hade kunnat bli, om inte järnridån hade fallit efter andra världskriget. Italien kom att representera ett ”rent, helt och musikaliskt Rumänien”, som Cordoş uttrycker det.

Med detta i åtanke är det lätt att förstå vilken lockelse Italien utövade på många rumäner efter diktaturens fall för tjugo år sedan. I Italien utgör rumänerna nu på många håll en välfungerande minoritet. För andra har mötet med det nya landet inneburit en betydligt mer brutal erfarenhet – med trafficking som ett tragiskt inslag – och där rasistiska attacker riktats mot framför allt rumänska romer, som kommit att förknippas med kriminalitet.

Bobby Paunescus film ”Francesca” blir inte mindre aktuell av att Rumänien nu befinner sig i en politiskt och ekonomiskt besvärlig situation. Finanskrisen har drabbat landet hårt, minoritetsregeringen föll för ett par veckor sedan och många har drabbats av lönesänkningar den senaste tiden. Detta minskar knappast viljan hos många rumäner att flytta utomlands och söka sig ett bättre liv där.

Jag vet inte om den tiggande kvinnan utanför snabbköpet i Bukarest kommer dit, och om hon väl skulle göra det, är det inte säkert att en bättre situation väntar henne där. Den slitna italienska trikoloren på hennes träningsoverall sitter som ett emblem över en dröm med förhinder, som alltjämt hägrar i horisonten.

Henrik Nilsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista