Högljudd och högervriden debatt

I kongressen och runt om i landet är det de mest högljudda, de mest tydliga, ofta de mest bindgalna som får medieutrymmet. Orsakerna är många. En är förstås Fox News och högerns pratradiokanaler.

De övriga TV-kanalerna måste helt enkelt släppa in fler galningar för att stå sig i konkurrensen; det är en fråga om underhållningsvärde. Ytterligare ett skäl är att folk drar så olika slutsatser av president Obamas valseger. Var det inte så, undrar många republikaner, att man hade kunnat besegra Obama med en tydligare högerkandidat än John McCain? Det finns också andra röster inom det republikanska partiet som menar att man tvärtom måste hitta tillbaka till mitten, men i den nuvarande stormen har deras försiktiga rop inte en chans att höras.

I en artikel i oktobernumret av The Atlantic tecknar Mark Bowden en fasansfull bild av hur den kristna högerfalangen inom republikanerna lärt sig att manipulera nyhetsredaktionerna. Man matar dem helt enkelt med halvlögner och överdrifter, som snabbt får stor cirkulation. Om Fox News rapporterar något – och det gör de så gärna – hänger snart de andra nyhetskanalerna på. Och det är inte bara de kristna aktivisterna som fungerar som fotsoldater i medieklimatet. Som Michael Tomasky visar i senaste New York Review of Books har stora, kapitalstarka intresseorganisationer blivit mästare på att snabbt bygga upp vad som på ytan ser ut att vara genuina gräsrotsrörelser. Sjukförsäkringsbranschen pumpade in pengar i sommarens protestmöten mot demokraternas föreslagna sjukvårdsreform, och oljeindustrin bygger upp liknande nätverk när det gäller motståndet mot en skärpt klimatlagstiftning.

Samme Tomasky har i det kommande decembernumret av New York Review också en artikel om de så kallade ”Blue Dog Democrats” i kongressen – en grupp folkvalda demokrater som är måna om att distansera sig från sina mer vänsterorienterade partikolleger. Vissa av dem kallar sig till och med för ”konservativa demokrater”, ett uttryck man annars knappt har hört sedan Kennedys och Johnsons dagar. Att gå mot mitten kan alltså vara opportunt i USA, men tydligen bara om förflyttningen sker högerut.

Denna högervridning av det amerikanska debattlandskapet borde egentligen inte förvåna någon. För bara några år sedan talade man vitt och brett om ”the 50/50 Nation”, alltså den starka polarisering av väljarkåren som inleddes under Reagan och fullbordades under Bushåren. Så värst mycket har inte förändrats i och med Obamas valseger, och de av oss som trodde att en ny era hade inletts var nog inte alldeles nyktra. Ytterst är alltihop en fråga om väljarmobilisering. Bush var bättre än John Kerry på att få igång sina kärnväljare, och Obama var bättre än McCain. Men landet är fortfarande minst lika delat. Karisma och demografi fäller avgörandet.

Thomas Engström