Miljön i Indonesien

Det stora klimatmötet pågår just nu för fullt i Köpenhamn. Till skillnad från Kyotoavtalet är tanken att även u-länderna, med hjälp av bistånd från västvärlden, ska bli en del av processen. När det gäller koldioxidutsläpp har de flesta u-länder fortfarande en liten inverkan på utsläppen av växthusgaser.

En annan sida av miljödiskussionen som i högre grad berör u-länderna är skövlingen av regnskogen. Indonesien pekas ofta ut som en av de stora bovarna i exploateringen av världens urskogar. Men verkligheten är inte så svart eller vit.

Det är främst storföretag, ibland i samarbete med staten som vill åt virket eller vill etablera plantager för avsalugrödor som palmolja. Trots hård kritik fortsätter denna utveckling. Det här är ett resultat av den svaga kontrollen av exploateringen av naturresurser men också att den regionala indonesiska ekonomin idag behöver extra resurser för att investera i till exempel infrastruktur. Att avverka skog eller utvidga plantager är en viktig inkomstkälla för den lokala administrationen. Vi måste därför hitta vägar framåt som inte påverkar den lokala ekologin i samma utsträckning och tvinga företag att ta sitt ansvar genom att skydda urskogen och den biologiska mångfalden.

Det är lätt för oss i den rika världen att fördöma småbönderna i Indonesien som hugger ned träden. Vi glömmer lätt att försäljningen av virke är en av få inkomstkällor för lokalbefolkningen och att de fattiga bönderna måste röja land för att sedan kunna odla ris och andra grödor. Om de inte gjorde detta skulle de inte ha mat för dagen eller någon inkomst och då är det svårt att följa förordningar. För dessa bönder handlar det inte om överkonsumtion utan om överlevnad.

Förbud och regleringar av skogsavverkningen är därför ingen långsdiktigt lösning på problemen. Istället måste de lokala politikerna och småbönderna erbjudas alternativa inkomstkällor. Jordbruksproduktionen måste ökas genom mer intensiv användning av befintlig jord istället för, som tidigare, uppodling av ny mark. Ett annat alternativ, som visserligen inte tar mindre jord i anspråk, men är mer skonsamt för miljön och höjer böndernas inkomster, är odling av ekologiska produkter för den köpstarka marknaden i t.ex. Singapore. Vi ser, idag, en sådan trend på Java och det här skulle kanske kunna vara ett alternativ även på andra öar. Ytterligare en möjlighet är en diversifiering mot grödor som tar mindre jordareal i anspråk men ger högre inkomster vilket också skulle kunna hjälpa till att sakta ned skövlingen av skog.

Med rådande landförutsättningar finns det alltså möjligheter att skapa en ökad inkomstnivå för befolkningen, men de flesta bönderna i dessa områden har små marginaler och har svårt att på egen hand ändra grödor och odlingsmönster. Bönderna behöver stöd i form av t.ex. jordbruksskolor. Indonesien har sedan 1970-talet en stark tradition av jordbruksrådgivning och vi ser idag hur olika icke-statliga organisationer, t.ex. på Sumatra hjälper bönderna till förändring och jag tror att det är genom dessa som vi kan hjälpa till.

Alltså, om vi på allvar vill bevara regnskogarna i Indonesien i ett långsiktigt perspektiv måste vi sluta att fördöma och i stället börja hjälpa. Detta kan vi göra genom att avkräva ett tydligare miljöansvar från de stora avverkarna främst genom starkare internationella kontroller av verksamheten i Indonesien. Men också genom att uppmuntra småbönder till att odla skonsammare grödor och erbjuda dem alternativa försörjningsmöjligheter.

Tobias Axelsson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista