Sky TV och BBC

”Vill man inte ha privata Sky TV är det bara att säga nej. Betalar man inte sin licensavgift till offentliga BBC åker man i fängelse.” Ungefär så förklarade den konservativa brittiska parlamentsledamoten Jeremy Hunt skillnaden mellan marknad och stat, i en BBC-intervju häromdagen.

Som svensk rycker man till. Vad i hela friden säger karl’n? Fängelse? 

Det är något vi inte är vana att höra. Det är synd. För vi skulle må bra av att föra en mycket livligare diskussion om hur mycket av våra gemensamma angelägenheter som ska organiseras på basis av tvång och hur mycket som ska ske frivilligt.

Vi glömmer ofta bort det, men vi kan inte välja att betala mindre i skatt och sedan inte vara med i sjukförsäkringen eller undvika att köra på vägarna. Det finns inga boxar att kryssa i på skattedeklarationen som anger vad man vill ha och därmed också betala för. Alla ska med på hela paketet, vare sig vi vill eller inte. Och betalar vi inte skatt så blir våra tillgångar till slut konfiskerade, med våld som sista utväg. Grunden är tvång.

Alternativet är frivillighet. Ingen tvingar mig att krama mina barn på morgonen, lika lite som jag har någon gevärspipa i ryggen när jag går in på Pressbyrån och köper en kvällstidning. Jag utför båda handlingarna av egen, fri vilja.

När Försäkringskassan hade problem i vintras och utbetalningarna var försenade hade människor ingen annanstans att vända sig. Om Intersport eller COOP hade betett sig likadant hade folk gått till Stadium eller Ica nästa gång. Men nu fick de snällt sitta och vänta på att myndigheten skulle lösa problemet. Det sociala kontraktet så som det tar sig uttryck i den stora staten är inte ens en ”allt eller inget-lösning”, det är en alltlösning.

Frågan om tvång och frivillighet tenderar att diskuteras i termer av effektivitet. Rent generellt är det uppenbart att marknaden är överlägsen när det gäller att producera mest nytta till lägst pris åt flest människor. Närmast ett sekel av global erfarenhet ger vid handen att så är fallet. Omfattande forskning har visat att människor fungerar bäst i gynnsamma incitamentsstrukturer.  Visst förekommer marknadsmisslyckanden. Men det gör politikmisslyckanden också.

Byråkratiska egenintressen snedvrider underlag till politiska beslut och hindrar politikens implementering, särintressen kidnappar demokratiska processer, majoriteters intressen övertrumfar minoriteters rättigheter och ojämn tillgång till information lägger grus i det demokratiska maskineriet. Den perfekta politiken är en lika utopisk föreställning som den om den perfekta marknaden.

Det finns också intressanta exempel på när marknaden, trots tufft motstånd från staten, besegrar politiken. Låt mig illustrera med kollektivtrafiken i Perus huvudstad Lima. De kommunala bussar som finns i staden har få hållplatser, går sällan och kommer ännu mer sällan i tid. Dessutom går de inte dit människor vill åka. Därför har ett stort antal oberoende entreprenörer helt spontant börjat köra runt med minibussar, så kallade micros, och transportera människor. Spanare med walkie-talkies rapporterar från olika gathörn var det finns passagerare och vart de ska. Folk hoppar på och av lite var som helst. Konkurrensen är stentuff och entreprenörerna kan inte veta hur mycket de ska få betalt från en dag till en annan. Men Limaborna kommer både till jobbet och hem.

Myndigheterna har gjort sitt bästa för att reglera bort minibussarna, men micros är fortsatt det överlägset mest populära sättet att resa i den peruanska huvudstaden. En spontan ordning skapad av människors frivilliga samverkan.

Men det är som sagt inte effektiviteten som är det centrala. Den frågan är egentligen underordnad den som handlar om när det kan sägas vara motiverat att använda tvång som grund för samhällets organisering. Helst av allt skulle människors samverkan baseras på frivillighet helt och hållet. Men det är naturligtvis en utopi. Möjligen också en farlig sådan. För lag och ordning behövs, för att vi inte ska förinta varandra.

Exakt hur och var denna gräns ska dras i praktiken är dock svårt att säga. Men strävan bör vara att begränsa tvånget till ett absolut minimum och hela tiden öka frivilligheten. Det tror jag de flesta människor är överens om. Åtminstone om det framställs så här.

Något som dock är mindre svårt att förhålla sig till, åtminstone som liberal, är huruvida statsmakten ska använda sitt våldsmonopol för att bedriva kommersiell verksamhet i andra länder. Statliga företag som förvandlats till multinationella bolag är uppenbart en företeelse som har hamnat på fel sida gränsen. Det är helt enkelt fel. I alla fall om man insett skillnaden mellan tvång och frivillighet.

Gränsen mellan stat och marknad eller, om ni så vill, mellan det privata och det offentliga bör dras så långt ifrån våra vardagsliv som möjligt. Frivillighet måste vara normen för mänsklig samvaro.

Fredrik Segerfeldt

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista