Bollywood blockbuster om 9/11

Är det någon mer än jag som minns Colleen McCulloughs roman Tim? Den handlar om en begåvningshandikappad tillika underskön ung man och hans förhållande med bokens hjältinna. Korsa den boken med filmen Forrest Gump, sätt manuset i händerna på en flyhänt Bollywoodregissör med politiskt samvete och där har du den skandalomsusade filmen My name is Khan som just haft världspremiär.

Om det låter bisarrt så är det en helt riktig iakttagelse, men filmen har ett så starkt ärende, och en sån känslomässig kraft, att den är omöjlig att värja sig mot. My name is Khan är något så ovanligt som en underhållningsfilm, där en skärva av världen efter 11 september upplevs ur den lilla människans perspektiv – och där denna lilla människa råkar vara utövande muslim.

Huvudpersonen Rizwan Khan är indisk muslim, och han har Aspbergers syndrom. Skådespelaren Shahrukh Khan, som är en Bollywoods största stjärnor, porträtterar honom som en man oförmögen till både lögner och metaforik. Rizwan suger i sig omgivningens babbel som en svamp, och han tolkar det mesta bokstavligt.

Efter att hans mor dött emigrerar han till USA där han har sin bror. Han träffar den charmiga hårfrisörskan Mandira, som har en liten son. De gifter sig trots att hon är hindu, och allt är frid och fröjd fram till terrorattacken mot World Trade Center. Ritzwan kan inte begripa fördomarna, hatet och diskrimineringen som hans familj plötsligt möts av. Hans mamma, naturligtvis en underbar kvinna eftersom detta är en Bollywoodfilm, har ju lärt honom att den enda viktiga skillnaden här i världen är den mellan goda och onda människor.

Så inträffar en nästan outhärdlig tragedi: Mandiras pojke utsätts för ett hatbrott på grund av sitt nya efternamn Khan, och tillvaron krackelerar. Rizwans reaktion är, att han nu måste övertyga Amerikas folk om att muslim inte är detsamma som terrorist. Med bönemattan under armen beger han sig ut på en resa över den amerikanska kontinenten, på jakt efter den man som enligt filmen bär ansvaret för styvsonens död: president Bush.

Filmen väckte debatt redan före premiären. När Shahrukh Khan, som själv är muslim, sa i en intervju att pakistanier borde få spela i indiska cricketligan, blev det ramaskri i vissa kretsar. Det finns en gammal motsättning mellan hinduer och muslimer i Indien, delvis präglad av konflikten med Pakistan efter landets självständighet. Anhängare av hindunationalistiska partiet Shiv Sena har attackerat biografer som visat My name is Khan, och visningarna skyddas nu på sina ställen av säkerhetsvakter.

Ett annat skäl till förhandsintresset för filmen är den unge regissören Karan Johars uttalanden om att han inte tänker göra fler bollywoodska kärlekshistorier. Svårt att förstå kanske, att det rörde upp känslor, men Bollywoods tradition är stolt. Johar är arvtagare till filmbolaget Dharma productions, och My name is Khan kan ses som första steget på en ny inslagen väg.

Nu har filmen faktiskt en grandios romans i centrum, och den återförenar ett av Bollywoods allra mest populära film-kärlekspar, Sharukh Khan och Kajol. Och debatterna till trots ser den ut att bli en enorm publiksuccé både i Indien och utomlands.

I USA är den redan efter några dagar den mest sedda indiska filmen någonsin. Och när filmen visades på den pågående filmfestivalen i Berlin i förra veckan ska biljetterna ha tagit slut på bara några minuter.

Jag kunde se den på en pressvisning, och jisses vad det snyftades i bänkraderna. Bredvid mig satt en ung fransman med tårarna rullande nerför kinderna och jag var inte direkt torrlagd själv.

Redan öppningsscenen, där Ritzwan Khan plockas in till förhör på flygplatsen Newark, är nog för att öppna tårkanalerna. Medan denne oskuldsfulle och söte man trakasseras av säkerhetspersonalen berättar han, att han vill träffa Amerikas president för att säga honom en enda sak: my name is Khan, and I am not a terrorist – mitt namn är Khan, och jag är inte terrorist.

Scenen blir inte mindre stark av att Sharukh Khan själv blev stoppad och förhörd på en amerikansk flygplats förra året.

Filmen gapar på Bollywoodskt manér över mycket. Det är komedi, romantiskt drama, smärtsam tragedi och politisk roadmovie. Och det är heller ingen hejd på vad Ritzwan ska hinna med på sin resa över USA. Han utvecklas till rena frälsargestalten – en indisk, autistisk muslim, smaka på det – och filmen placerar honom i en verklighetsanknuten historieskrivning. Han torteras likt en Guantanamofånge, och han finner ett hem hos orkandrabbade, fattiga svarta. Och det blir till slut inte president Bush han får träffa, utan hans efterträdare, ni vet den där killen med ett muslimskt namn.

Det är storslaget, skamlöst och vansinnigt – och det fungerar. Shahrukh Khan är fantastisk som Ritzwan, och Kajol spelar den livsglada Mandira på ett sätt så att man mot alla odds tror på deras romans. Det är en saga såklart. Men allvarliga saker behöver sägas på det här sättet också.

Malin Krutmeijer

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".