Mircea Cărtărescu i Stockholm. Foto: Jurek Holzer/Scanpix

Mircea Cărtărescu

Det är folkmusikfestival i Cismigiuparken, asfaltstaden Bukarests gröna lunga med konstgjorda sjöar och springvatten och hit söker sig pensionärerna, barnfamiljerna, de älskande paren och joggarna för att söka svalka i den 40-gradiga sommarvärmen. Det är också ett av författaren Mircea Cărtărescus favoritställen, hit går han ofta med sin familj och just i dag känner han sig mycket lättad.

– I am terribly relieved because I worked for 14 years and it has now 1400 pages so it is the book of my life it concentrates all my life, my living and feelings.
                                                       Mircea Cărtărescu

Efter 14 års arbete och 1 400 boksidor har nu Mircea Cărtărescu lämnat ifrån sig den tredje delen av Orbitór, livsverket där hela hans tankevärld och samlade upplevelser finns koncentrerade. Den kom ut på rumänska bara ett par veckor efter vårt möte nu i somras i parken Cismigiu. Lena Brundenius samtalar med honom om hans skrivande och om den politiska debatten i landet.

Ursprungligen sänt onsdagen den 12 september 2007
Del 2 av 5 i Obs serie "Rumänska röster"


Kuriosa:
"Jag reste till Rumänien därför att jag undrade vad författarna skrev om där, snart 20 år efter kommunismens och Ceausescus fall i december 1989. Jag hade dessutom blivit mycket förtjust i landet efter en privat vandringsresa sommaren innan, och så hade jag börjat läsa Mircea Cărtărescu. Hans novellsamling Nostalgia hade kommit ut på svenska och så den första delen i hans trilogi Orbitór – Vänster vinge, allt i översättning av Inger Johansson, som också hörs som uppläsare i programmet. I mina förberedelser för resan hade jag stor hjälp av författaren Gabriela Melinescu, som gav mig många värdefulla kontakter i Bukarest och jag kunde också i förväg kontakta Mircea Cărtărescu själv i samband med ett välbesökt framträdande på litteraturbaren Stanza i Malmö under våren.  Han skulle vara hemma under sommaren lovade han, och jag kunde bara mejla honom så skulle vi nog komma överens om en bra tidpunkt för ett möte.

Vi skulle ha träffats hemma i hans lägenhet i Bukarest men tidigt på morgonen ringde han till mitt hotell och berättade att de hade fått en vattenläcka och att han och hans fru och lille son desperat torkade upp vatten i väntan på en rörmokare. Så vi träffades i stället i Cismigiuparken, ett stort grönområde med mycket vatten och konstfulla anläggningar mitt inne i Bukarests i övrigt så gråa och trafiktyngda stenöken. Samtalet ägde rum på Cărtărescus favoritcafé.

Det var söndagen den 24 juni och det var mycket varmt, det var många som hade tagit sin tillflykt till parken. Jag var lite orolig över hur inspelningen skulle bli med alla stojande barn och klirrande glas och koppar runt omkring men när jag väl klippte ihop programmet tyckte jag nog att ljudmiljön snarare tillförde än störde själva slutresultatet. Det som hade fascinerat mig under min förberedande läsning av Mircea Cărtărescus böcker var hans förmåga att skildra barndomen och det var mycket det som samtalet kom att handla om. Hur han skapar sin egen barndom med en blandning av egna och påhittade minnen och också om hur han rekonstruerar staden Bukarest. Han gör den till sitt eget subjektiva landskap långt ifrån stadens nuvarande ömkliga förfall, som han själv uttryckte det.

Mircea Cărtărescu har ett varmt förhållande till Sverige, där han har sin översättare Inger Johansson och många andra vänner. Han har varit här många gånger i samband med bokmässor och annat och alla som har fått tillfälle att intervjua honom har nog imponerats av hans stora vänlighet och glädje över att tala om sin egen och andras litteratur. Nu var det Herta Müller som fick Nobelpriset 2009 men om några år så är det kanske Mircea Cărtărescu som står i tur."

Lena Brundenius

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".