Insvepta i tystnad och mörker

Mina tankar är hos kvinnorna i Iran, alla de som måste leva under den repressiva regimens lagar och alla de som kämpar emot och betalar dyrt, ibland med livet som insats, för att förändra livsvillkoren för sig och sina döttrar.

De har nu i 30 år kämpat för att skapa ett värdigt liv. De deltog aktivt i revolutionen 1979 som ville byta ut en despotisk monarki mot en demokratisk republik. Men revolutionen kidnappades av islamister och blev en stor backlash för kvinnorna.

Det första islamisterna gjorde var att ändra grundlagen som vi hade fått efter en annan revolution som kallades den konstitutionella revolutionen. Det innebar att Irans kvinnor år 2010 måste kämpa för att få rättigheter de hade krävt för 100 år sedan.

År 1908 fick landet sitt första parlament, majlis. Parlamentarismen begränsade monarkens makt och var samtidigt ett stort steg mot modernisering av landet. Ett nytt skolsystem infördes, tryckpressar köptes för att tidningar och tidskrifter skulle publiceras på modernt sätt. Ungdomar som skickades till europeiska universitet för att studera, återvände hem med nya kunskaper. Böcker översattes från europeiska språk, speciellt från franska, och påverkade Persiens intelligentsia och skapade en våg av vitalitet i landets kulturliv.

Man grundade det första moderna universitetet i Teheran, motorvägar och järnvägar byggdes, kvinnor organiserade sig i olika kvinnogrupper för att försvara sina rättigheter och de första kvinnotidskrifterna kom ut. Det blev en pånyttfödelse för iranska kvinnor. De blev lärare, tidningsskribenter, grundare av kvinnoklubbar och talare i politiska frågar. De var pionjärer bland kvinnor i mellanöstern.

Nyligen hittade jag en bok som bekräftar vad jag säger: 1912 publicerades en bok i London med titeln: The Strangling of Persia, the Story of the European Diplomacy and Oriental Intrigue. Författaren var den amerikanska advokaten William Morgan Shuster som hade tjänstgjort som Persiens skattemästare 1911 och 1912. I sin bok som är hans memoarer från den tiden är han tydligt imponerad av iranska kvinnornas engagemang i samhällslivet.

Shuster jämför deras situation med de västerländska kvinnornas högre position i samhället. Han skriver: "De propagerar energiskt för västvärldens mest progressiva idéer i ett land där de till nyligen var insvepta i tystnad och mörker." Han beskriver kvinnornas aktiviteter och skriver: "Det var välkänt i Teheran att det fanns dussintals av mer eller mindre hemliga sällskap bland de persiska kvinnorna, med en central organisation som kontrollerade dem."

Backlashen efter revolutionen 1979 som jag talar om handlar om att iranska kvinnor fick kämpa för sina förlorade rättigheter, alla de rättigheter deras mödrar och mormödrar hade fått tack vare sin hundraåriga kamp. Nu måste kvinnorna kämpa mot att giftermålsåldern för flickor har sänkts till nio. Att vårdnaden om barn vid skilsmässa går till fadern, att en kvinna ärver hälften så mycket som sin bror, att hennes vittnesmål vid domstol räknas som hälften av en mans, att hon måste ha skriftligt tillstånd av sin far eller man om hon ska förvärvsarbeta eller resa utomlands.

Nu går kvinnorna i bräschen för motståndet mot islamisterna i Teheran. Och detta måste oroa regimen för som Shuster säger: "De har ett ordspråk i Teheran: När kvinnor deltar i ett upplopp mot regeringen har situationen blivit allvarlig."

Azar Mahloujian

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".