Klyftorna mellan stad och land

Runt 400 miljoner människor har lyfts ur fattigdom i Kina sedan de ekonomiska reformerna inleddes 1978. Att den leninistiska enpartistaten sedan dess har gått från isolerat u-land till att befinna sig i globaliseringens mittpunkt som världens största exportland och verkstad på lite mer än en generation saknar historisk parallell.

MEN bedriften har en mörk baksida. Sedan mitten av 1990-talet har de ökade sociala och ekonomiska klyftorna inom Kina rönt allt större uppmärksamhet och en intensiv debatt har förts i Kina mellan "nyvänstern" och neoliberala ekonomer.

Diskrimineringen av migrant-proletariatet som bygger Kinas futuristiska megastäder är ett exempel på den nya ojämlikheten. De beskattas där de jobbar, men får själva betala för sin välfärd. Kusinerna från landet subventionerar alltså de rikare folkbokförda stadsborna.

För dem som är kvar på risfälten och åkrarna är det etter värre. Med skoningslös tydlighet visade Chen Guidi i sin bok, Kommer båten att sänka vattnet, det grymma förtryck som många lokala partibossar utsätter fattiga bönder för. Konfiskering av jord utan kompensation, omänskliga kroppsbestraffningar, och tvångsaborter. Ingen domstol, ingen journalist eller advokat inom synhåll som vågar hjälpa till. Boken öppnade dörren till landsbygdens helvete och den chockade städernas intellektuella. Var förtrycket av Kinas bönder verkligen feodalt till denna grad? Boken förbjöds av partiet men diskussionen har inte upphört och statistiken om ojämlikheten i landet oroar.

Ginikoefficienten, som är ett mått på ojämlikheten inom ett land, är idag cirka 0.45, medan den i mitten av 1970-talet var 0.32. Detta är högre än Indien och USA. Att det kinesiska säkerhetsministeriet mellan 2002 och 2005 visade hur antalet "massprotester" årligen blev allt fler avspeglar den ökade ojämlikheten. Därefter slutade säkerhetsministeriet att rapportera om mängden protester.

Hur ska vi då tolka statistiken över ökade samhällsklyftor? Står det kinesiska kommunistpartiet inför en social revolution? För att finna svaret är demonstranternas och statsmaktens drivkrafter, deras strategier och mot-strategier viktiga att förstå.

Under Hu Jintaos tid vid makten har inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd alltmer kommit att uppfattas som en politisk risk, och konkreta åtgärder har vidtagits för att minska gapet. Programmet för "den nya socialistiska landsbygden" innebar storsatsningar på ekonomisk utveckling, och jordbruksskatten och skolavgifter har avskaffats genom ett beslut på central nivå. Större förändringar som dessa kommer på initiativ av kommunistpartiet, även om de grundas på varningssignaler ute i landet.

Signalerna från landsbygden kan vara i form av stora våldsamma lokala demonstrationer, men också petitioner och namnunderskrifter överlämnade i Peking. Denna pacifistiska form av protest lutar sig klokt nog mot enpartistatens egna lagar och Kinas konstitution. Detta har vi rätt till, säger landsbygdsbefolkningen, partiet måste respektera landets lagar! I dessa fall kan förhandlingslägen uppstå. Men strategin fungerar inte om myndigheterna bedömer den vara subversiv. Och som bekant är det kommunistpartiet som har makten att definiera vad som är subversivt.

Reaktionerna på social och politisk ojämlikhet har vissa likheter med situationen i väst för hundra år sedan. Missnöje med maktmissbruk, bristen på ansvarsutkrävande och rättvisa leder till mobilisering för en jämlikare och mer demokratisk ordning.

Den stora skillnaden med Kina idag är att protesterna främst äger rum på landsbygden. Migrant-proletariatet i städerna vågar inte protestera och om den utbildade medelklassen ger sig ut på gatan handlar det om nationalistiska beskyllningar riktade mot omvärlden.

För en mer genomgripande politisk förändring är den urbana elitens engagemang för demokrati nödvändigt. Om denna grupp trots erfarenheter av nackdelarna med det auktoritära systemet uppfattar att välståndshöjningen ger dem ett positivt netto, är utsikterna för demokratisering svaga. Däremot - vid en djupare ekonomisk nedgång, som skulle drabba såväl medelklass, migrant-proletariatet och 700 miljoner bönder hårt - skulle kommunistpartiet stå inför mycket stora problem.

Johan Lagerkvist

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".