Mazgnus Linton: Megastäder, urbanisering och postmoderna problem.

Ställer man sig på taket till hotell Unique i södra Brasilien och bara tittar rakt fram så får man en storslagen vy över ett av den postmoderna världens allra märkligaste experiment: megapolisen Sao Paulo.

Skyskapslandskapet är vitt, packat, kubiskt och jämnt på ett sätt som skiljer det från till exempel New York och Mexiko City – två av den amerikanska kontinentens andra jättestäder – men framför allt: det tar det aldrig slut. Här, på bara några kvadratmil, bor nu 20 miljoner människor, nästan lika många som i hela Skandinavien. Sao Paulo är, enligt tidningen Pagina12, ”den ultramoderna metropolen” eller ”den latinamerikanska arkitekturens avantgarde inträngt i ett hörn av tropikerna.”

Sampa, som brasilianarna själva kallar sitt urbana koncentrat, står just nu i centrum för den latinamerikanska debatten om megastäder, urbanisering, arkitektur och postmoderna problem. Om  tolv år – 2020 – kommer världen, meddelar mexikanska La Jornada, bara ha fem städer som förtjänar den nya termen megalópolis och av dem ligger två i Latinamerika, Mexiko City och Sao Paulo.

Det är om denna så kallade ”andra urbaniseringsvåg” – den första var den som Europa och USA genomgick på 1800- och 1900-talen – som den aktuella debatten handlar. Och de stora frågorna är förstås: Hur ska det gå? Eller kanske snarare: Hur ska det sluta?

I argentinska La Nación tecknar Lorena Oliva dom vanliga problemen kring dom allt snabbare växande megastäderna i syd med fokus på Sydamerika. Den starkaste visuella upplevelsen för besökare i det nya Latinamerika är – trots allt – numera varken skyskrapor eller tropisk djungel, utan kåkstäder. I dag bor hälften av Latinamerikas urbana befolkning i informella bostäder, så kallade favelor, och jobbar med informella saker och rör man sig ut från innerstäderna, bort från redigerade vyer som den från hotellet Unique, så ser det plötsligt ut som om någon hällt enorma mängder tegelkross över berg, dalar och citykärnans skyskrapor – det är de urbant fattiga. Och deras slumpmässigt hopkomna bostäder som överallt tränger sig på.

Det mest alarmerande med dagens turbo-urbanisering är att den inte längre, som tidigare, står i proportion till ekonomisk tillväxt. Oavsett om städerna erbjuder arbete eller ej, så växer de. Skälen varierar, men drivkraften är oftast nån form av flykt. Klimatförändringar gör jordbruksmarker omöjliga och bemästra. Unga kvinnor torterade av ofrivilligt sex i kombination med religiösa dogmer flyr till stan för att abortera – och kommer aldrig tillbaka. Eller, som i Colombia, för de tre miljoner människor som är på flykt undan landets fyrtio år långa krig är staden den enda räddningen.

Resultatet blir fattigdomskoncentrat, och den regering eller borgmästare som de närmsta femtio åren inte gör gigantiska och långsiktiga infrastruktursatsningar, skriver Lorena Oliva, kommer att bli medskyldig till världshistoriens största kollaps. Kollektivtrafik, enkla men riktiga bostäder, sophämtning, rinnande vatten, luft som kan andas – så lyder de krav som kommer att ställas av alla, även de som saknar arbete.

Men, menar andra, diskussionen om de expanderande megastäderna har en tendens att spåra ur. Såväl kristna reaktionärer som marxistiska dystopiker läser ofta utvecklingen i apokalyptiska termer, där den degenererade storstaden – präglad av knark, prostitution, smittor och avgaser – blir en perfekt illustration till Helvetet, det kapitalistiska eller det bibliska.

När den nya boken Forgotten Continent – The Battle for Latin Americas Soul just nu recenseras i tidningar från Buenos Aires till Mexiko City är motbilden till dom här urbana dystopierna en av de mer uppmärksammade teserna. Mirko Lauer konstaterar i peruanska La República att det verkliga politiska slaget i dagens politiserade Latinamerika inte står mellan vänster och höger, utan mellan de som är för en djupgående modernisering av all sorts samhällsliv och de som är emot. Och i en sådan modernisering är det, menar allt fler liberaler och sossar, viktigt att se den latinamerikanska urbaniseringens enorma sociala vinster. I just Peru, till exempel, har tillströmningen till framför allt huvudstaden Lima gjort att många miljoner av landsbygdens folk lämnat misär, isolering, blodsband och religiös vidskepelse bakom sig. Storstan har knappast givit jobb åt alla, men få har fått sämre liv än tidigare. Rasism, sexism och brutalt klassamhälle luckras successivt upp när fattiga massor – på landsbygden ofta närmast livegna – får bättre kontakt med utbildning, förvärvsarbete och inte minst reproduktiv hälsa.

Men den allra största vinsten, det historiskt progressiva klivet i Latinamerika, menar den här debattens liberaler, handlar om konsolideringen av demokratin. Såväl feodala som militära ordningar har lagts till historien och i flera av kontinentens länder har inte bara valdeltagande – utan all sorts deltagande – ökat dramatiskt på senare år. Och det finns, menar de, bara ett tydlig fenomen att tacka för det: nämligen urbaniseringen.

Magnus Linton

Ursprungligen sänt den 22 februari 2009

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".