Författaren som migrant

Det verkar som det finns ett hemligt band mellan att resa  och att skriva. Påtagligt många av
våra klassiker handlar om någon som ger sig ut på en resa. Odyssén, Den Gudomliga Komedin, Don Quijote och Candide. Eller tänk på Robinson Crusoe, Frankenstein och Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Det är böcker som antingen handlar om en resa, eller utgår ifrån en resa.

Det är som om själva resandet – oavsett om det sker av äventyrslust, eller tvingas fram av krig och terror - för med sig erfarenheter av ett helt nytt och omvälvande slag.

I essäboken The Writer as Migrant skriver den kinesisk-amerikanska författaren Ha Jin om just detta. Med migrationserfarenheten som utgångspunkt analyserar han en rad kända författarskap som Kundera, Nabokov och Naipul. Utan att egentligen lägga någon värdering i det, kartlägger han migrantförfattarens olika teman och grepp, och visar på det som har förändrat och förbättrat litteraturen - och det som har försämrat den.

Själv lämnade Ha Jin Kina av politiska skäl och är sedan 1985 bosatt i USA. För honom vilar hela vår västerländska kanon på ett verk som handlar om migration. I Homeros Odyssén befinner sig Odysseus på resande fot i 20 år. När han återvänder hem till Ithaka inser han att hans identitet inte längre är rotad på ön. Alltså lämnar han sitt hemland och ger sig ut på sjön igen. Odysseus har drabbats av migrationens stora sjuka. Rotlösheten.

Att acceptera rotlösheten som en existentiell förutsättning är exilförfattarens stora utmaning. Han har inget förflutet att falla tillbaka på, och måste kämpa för att överleva i det nya landet. Ha Jin visar hur några kända författare hanterat, eller inte, hanterat, saken. Ta Alexander Solzjenitsyn. Han utvisades från Sovjet och levde i arton år i USA – ändå förmådde han aldrig rota sig, och tycks ha upplevt de två decennierna i exil som en enda lång väntan på att få resa hem igen. För att stå ut med tillvaron isolerade han sig och skrev 12–14 timmar om dagen, sju dagar i veckan. För att skapa sig en ny identitet började Solzjenitsyn i exilen betrakta sig själv som en representant för ryssar i gemen. Han gav sig självuppgiften att ge röst åt alla de landsmän som tystats ner. Men när han välåtervände till sitt forna hemland upptäckte han att allting hade förändrats, och att det nya Ryssland inte längre var hans hem. De människor han gett röst åt existerade helt enkelt inte, och hans litteratur hade i brist på kontakt med det talade språket blivit helt passé.

Andra exilförfattare blir på gott och ont fixerade vid språket. Ha Jin berättar om den kinesiska författaren Lin Yutang som vigde flera år av sitt liv åt att på egen hand sammanställa en kinesisk-engelsk ordbok- som sedan ingen läste. Därefter malde han ner hela sin förmögenhet i att låta tillverka en kinesisk skrivmaskin - som ingen använde. Ett bättre exempel är Vladimir Nabokov. Han bytte tidigt skriftspråk från ryska till engelska, och blev omedelbart som besatt av att kontrollera det nya språket. Nabokov utvecklade ett närmast fetischistiskt förhållande till engelskan, och kom genom sina avancerade språklekar och stilistiska experiment att skapa en helt ny sorts litteratur.

Lägger man samman Ha Jins alla exempel på strategier för att bekämpa rotlösheten, får man en närmast komplettkarta över migrationslitteraturens olika teman och grepp. I USA navigerar man alltoftare efter denna nya karta, som ritats av Isaac Bashevi Singer, Joseph Brodsky, Jamaica Kincaid, Derek Walcott, Csezlaw Miloz, Junot Diaz, Alexander Hemon och många andra. Författare med skilda modersmål och olika ursprung som alla kommit att verka i Amerika.

Men här, i Europa, har vi fortfarande en tendens att klamra oss fast vid den gamla kartan. Den där exilförfattarna betraktas som sämre, och tvåspråkigheten ses som ett handikapp, snarare än en tillgång. Den självklarhet och spänst som Ha Jin visar prov på när han skriver om migrationslitteraturen bottnar idet amerikanska sättet att se på invandraren som en resurs, snarare än en belastning. Det är ju inte av en slump som nobelpristagaren Orhan Pamuk valde att bosätta sig i USA när situationen i Turkiet häromåret blev outhärdlig. I USA får exilförfattaren en statusfylld gästprofessur på universitetet – här får han plugga på SFI.

För en amerikansk författare som Ha Jin är värdet av att vara tvåspråkig, och av migrationserfarenheten, självklart. Få människor tvingas genomgå en så stor förändring. Få kan vittna om vad en så genomgående identitetsförlust innebär. Exillitteraturen bär därför på viktig information som rör oss alla - förutsatt, förstås, att den är välskriven. För Ha Jin är konsten därför ett välbehövligt konserveringsmedel – om inte våra personliga och gemensamma historier och minnen stöps om och konserveras i form av litteratur, så löper de risk att försvinna. Författarens främsta plikt är därför att skriva väl. Oavsett vilka erfarenheter hon bär på, eller vilket språk hon skriver på.

Det är alltså en hård men sympatisk syn på författandet Ha Jin framför, och kanske är det den här enkla men självklara hållningen som gör boken så tilltalande. Den ger oss nya sätt att betrakta migrationslitteraturen på, samtidigt som den inte innehåller något nonsens. Som introduktion i detta stora ämne fungerar boken alltså utmärkt.

Vi européer har mycket att lära när det gäller synen på hur vi ska tillvarata andra kulturer. Inte minst hur mycket vi går miste om är vi nedvärderar den här typen av författarskap.

Gabriella Håkansson

Bok: Ha Jin: The Writer as Migrant (University of Chicago Press, 2008)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".