Ett stumt och skamligt krig


Varför har vi fått veta så lite om vad Algerietkriget gjorde med Frankrike? Algerietkriget var för Frankrike vad Vietnam-kriget var för USA.


Det var ett krig som förlorades. Krigföringen var en annan än den i dagens Afganistan eller gårdagens Irak. Till Algeriet, liksom till Vietnam, sändes värnpliktiga och inkallade. När kriget tog slut 1962 hade flera miljoner unga fransmän tillbringat ett eller flera år som soldater i ett land som de inte visste mycket om på förhand, även om det officiellt var en del av Frankrike, och i ett krig som till stora delar var ett smutsigt krig, ett gerillakrig med bakhåll och övergrepp, med napalmbombningar, folkförflyttningar till taggtrådsomgivna läger, och tortyr. Men till skillnad från i USA så har inte detta krig gett upphov till mängder av filmer, böcker och debatter. Inte förrän på 90-talet började man uppmärksamma andra aspekter än de rent historiska och politiska. Varför?

En del svar finns i Laurent Mauvigniers roman Des hommes som kom förra året. Des hommes betyder människor men används också i det militära för det som vi på svenska kallar mannar - alltså krigets själva råmaterial innan de obemannade drönarna och den totala utrustningen tog över. Mauvignier var inte ens född när hans egen far kom hem från kriget. Men han lyckas i sin roman skildra de här en gång mannar, nu drygt sextioåriga män någonstans på landsbygden i Frankrike, någon välbeställd och etablerad, någon misslyckad och alkoholiserad, och hur de ständigt bortträngda minnena och de oartikulerade känslorna plötsligt väller upp, i det lugna bylivet, och naturligtvis därför att någon arab kommit i vägen - det spelar ingen roll om det är en algerier eller en marockan eller någon annan. Det uppseendeväckande är nämligen att - som forskningen har visat - praktiskt taget ingen av de hemvändande någonsin talat ens med sina närmaste om vad de varit med om, och de foton de visat har oftast varit permissionsbilderna från stranden eller kaféerna, inte bilder från de mödosamma marscherna i inlandet och de brinnande byarna. Inte bara hade man, som amerikanarna i Vietnam, förlorat kriget. Dessutom var det inte ens ett hedervärt nederlag. I Vietnam förlorade man mot kommunisterna, som förblev the bad guys. I Algeriet förlorade man mot självständighetsrörelsen, det nya Algeriets ledning, som ganska snabbt blev Frankrikes bäste allierade i arabvärlden. Och när Algeriet-kriget började 1954 mindes man fortfarande i Frankrike den tyska ockupationen. I det kriget var ju de rättfärdiga fransmännen, medan de onda var de som kom utifrån och ockuperade. Det var svårt att tänka om och föreställa sig att de goda, de med rätten på sin sida, var de själva när de ju också kom till Algeriet utifrån och ockuperade landet. Alla nederlag innehåller också förräderier, här handlar det om dem som överges på plats. Liksom i Vietnam innebar nederlaget i Algeriet att några övergavs : en miljon europeiska bosättare evakuerades av Frankrike. Men andra blev kvar, som många av de inhemska soldater som ingått i den franska armén, och till vilka man också sagt visst, vi är alla fransmän! De vietnamesiska båtflyktingarna hade inte varit del av en amerikansk nation, i Algeriet lämnades dem som av andra algerier sågs som förrädare för att de velat se sig som del av den franska nationen. Mauvigniers roman tar vid där den begynnande forskningen börjat genom att inifrån skildra allt det här osagda och förvirrade som rusar fram när känslorna och minnet inte längre går att hålla borta. Intressant är att sammanlänkningen också idag mellan de här två länderna som har utkämpat ett krig mot varandra visas så tydligt. Svårigheterna för de européer som lämnade Algeriet och fick leva som vanligt folk i Frankrike, invandrarna från Nordafrika som utan att veta det väcker känslor i den franska befolkningen som inte har något med dem själva att göra, utan bara med ett länge förträngt krig som kanske utspelades innan de själva var födda. Romaner som skildrar både kriget och den fortsatta sammanblandningen mellan de här två samhällena kom betydligt tidigare i Algeriet än i Frankrike. Från 90-talet och framöver har framförallt författaren Boualem Sansal, men också andra, ägnat sig åt den här tematiken. Kanske därför att algerierna faktiskt vann kriget, och att det sågs som ett rättfärdigt krig - och därmed lättare att lyfta fram och ifrågasätta än det som förblivit ett stumt och skamligt krig.

Inga Brandell

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista