Mitt livs som talibanledare


Kandahar, min födelsestad. Ord kan inte uttrycka den kärlek jag känner för mitt hem. Och jag ber till Allah, den allsmäktige, att när min tid är inne, kommer jag att begravas bredvid mina hjältar, på talibanernas gravplats.


Med dessa högstämda ord inleds mulla Abdul Salam Zaeefs självbiografi, My Life with the Taliban. Boken är unik i den stora och ständigt växande bokflod som handlar om konflikten i Afghanistan. Det är den första självbiografin av en tidigare högt uppsatt talibanledare, ett personligt vittnesmål inifrån den slutna islamiströrelsen. Det är en stolt och trotsig skrift. Så långt från en ångerfull avhoppares bekännelse man kan komma. När amerikanerna säger att han kommer att friges från Guantanamo, bara han skriver på ett papper om att han tar avstånd från talibanerma, vägrar han: ”Jag var en taliban, jag är en taliban, jag kommer alltid att vara en Taliban”, säger han.

 Zaeef, som räknas som en intellektuell och moderat taliban, har levt ett minst sagt händelserikt liv. Tidigt föräldralös. Flykting i Pakistan. Mönsterelev i koranskolan. Antisovjetisk gerillakrigare. En av talibanrörelsens grundare. Minister under mulla Omar. Ambassadör i Pakistan. Guantànamofånge.

 Det är en intressant, detaljrik berättelse. Zaeef beskriver det hårda livet som rebell mot Sovjet på 80-talet. Han svälter, fryser, hungrar, ser sina bästa vänner dödas, skjuts i magen, flyr i en bil, som till råga på allt välter och tumlar nerför en backe - med den skottskadade Zaeef inuti. För att sen utbrista: ”Vilket lyckligt liv vi levde!” Det är nog inte bara en överdrift. Så minns många afghanska mujahedinsoldater kriget.

 Ändå är My Life with the Taliban en besvikelse. Jag hade väntat mig att han skulle försvara, och från sitt perspektiv förklara, till exempel talibanernas kvinnoförtryck, centralt i rörelsens ideologi och praktik. Men inte ett ord om detta. Bortsett från sorgen över en älskad och alltför tidigt bortgift storasyster, nämns kvinnor extremt sällan. Det är inte enbart talibanskt, så gör många afghanska män. Det anses som en förolämpning att ens fråga om en afghansk man har systrar. Zaeefs enda kommentar angående kvinnorna kommer i en bisats,  ”kvinnor arbetade inte längre på myndigheterna”. Inte heller berättar Zaeef om relationerna till al-Qaida och Usama bin Ladin. Och om dagens självmordsbombare som tar så många civila liv? Nil och nada. Däremot skräder han aldrig orden när det gäller att beskriva USA:s illdåd. Amerikanerna ser han närmast som djur, som hänsynslösa fanatiker, ja, ungefär som vi i väst betraktar talibanerna. Där har hans bok ett värde i sitt omvända perspektiv.

 Så, varför lämnar mulla Abdul Salam Zaeef, så många luckor i sin självbiografi? Jag tror att det har att göra med att hans position idag. Han bor i Kabul och har en viktig roll i dom informella samtal som emellanåt förs, med saudiskt bistånd, mellan USA, regeringen i Kabul och talibanerna. Han är ingen föredetting, utan fortfarande en maktspelare. Det skulle inte förvåna mig om Zaeef, efter framtida fredsförhandlingar, än en gång blir minister i Kabul. Ve kvinnorna den dagen det sker!

Jesper Huor

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade avsnitt i menyn under "Min lista".