Tankar om skrivandet

– Geni, sa uppfinnaren Thomas Edison, är 1 procent inspiration och 99 procent perspiration. Ingen uppfinning eller något annat av värde jag gjort, har skett av en slump; allt är frukten av hårt arbete.


Precis samma sak gäller för nästan alla författare. Det gäller i varje fall för mig. Den så kallade inspirationen utgör en försvinnande liten del av det hårda skrivarbetet. Ändå dröjer sig idén om inspirationen kvar i vårt medvetande. Jag har själv många gånger fått frågan om hur jag gör när jag skriver. Folk undrar hur jag kommer på allting. Var får jag får inspiration ifrån.

Som om det är det som är det svåra.

Men allt det påhittade kommer för det mesta helt utan ansträngning. Karaktärerna, intrigen, miljöerna - det är lätt. Det som är svårt är allt det andra. Det man som författare så sällan får prata om. Det bakomliggande arbetet. Tidslinjer som ska dras upp, kapitel som ska delas in, synopsis som ska skrivas fram för att berättelsen ska hänga ihop. Man kan jämföra det med arkitektens arbete vid skrivbordet innan själva byggandet tar vid. När man sen har den stora master-planen då börjar det roliga. Själva skrivandet.

Tyvärr varar det alldeles för kort tid. Man hinner knappt börja innan det är dags att skriva om. Varje fysisk mening måste överensstämma med den inre, liksom platonska bild man målat upp för sig. Det går inte att vara slarvig eller att göra något halvdant. Man får skriva om tills det är perfekt och det som inte går att skriva om får man slänga. Ordsammansättningar man slitit med i timmar – raderas på en sekund. Det är det här som är det svåra med att vara författare. Den långa vägen fram till att det tänkta blir skrivet, och att det skrivna blir bra.

Den amerikanska författaren och essäisten Joan Acocella skriver i en essä att hon tror att det är segheten som avgör om en författare lyckas eller inte. När hon gick igenom sin samlade produktion av essäer om olika slags konstnärskap så tyckte hon sig se ett klart mönster. Svårigheter och motgångar går som en röd tråd genom konstnärernas liv. För vissa handlar det om en svår barndom, för andra är det refuser, pengar eller skrivkramp som spökar. Joan Acocella menar att de som lyckas göra en konstnärlig karriär - trots allt -  inte nödvändigtvis är de som har mest talang – utan de som besitter mer jordnära egenskaper som tålamod, orubblighet och framförallt - förmågan att komma över besvikelser och motgångar.

Kanske är det här själva knusslet ligger också idag. En däst romantisk aura har dröjt sig kvar över författaryrket, påeldad av en modern syn på läsandet och skrivandet som en slags livsstilsgrej.

Från att ha varit bildande och utvecklande, ja, rent av svårt och prestigefyllt att läsa böcker - så har det nu degraderats till okomplicerad njutning. Läsning – eller åtminstone böcker - har blivit som dyra hudkrämer. Det är något man ska unna sig, något man är värd. Jag tror att en fördumning av läsandet kan smitta av sig också på idén om skrivandet. Att skriva målas upp som något enkelt och lustfyllt. Alla kan skriva. Alla ska skriva. Att gå på skrivarkurs är ett folknöje. Men ingen talar om att det är svårt att skriva. Eller att man inte alls blir särskilt avslappnad av det.

Och dessutom är det så få som kan skriva bra. Det visste redan poeten och nobelpristagaren Wislawa Szymborska. I trettio års tid hade hon en spalt i en polsk litterär tidskrift där hon i nattsvart ironiska ordalag gav råd till läsare som skickade in sina manus till henne. Jag önskar att jag också hade en sådan spalt. Gud vad elak jag skulle vara. Precis som Szymborska så skulle jag råda de flesta brevskrivarna att ge upp sina författarambitioner och sluta odla sina romantiska ideer. ”Den som funderar på litteraturen”, skriver hon, ”bör se sig själv …i ett tomt rum över ett tomt pappersark.” Eller i ett tomt rum över någon annans bok. Och det har hon väldigt rätt i. Att skriva är att spendera större delen av sin tid ensam. Åt ensamsysslor. Även om man skulle nå framgång och berömdhet så ändrar inte det det faktum att författaryrket är ett enstöringsyrke. Tycker man inte om ensamhet, tomma ark och andras böcker bör man fundera på ett annat yrke.

Szymborska är en av få författare som har modet att tala om detta. Jag menar – att tala om att alla faktiskt inte kan skriva. Eller ska skriva. Och det är inget mystiskt med det. Alla har helt enkelt inte den seghet och solitära karaktär som krävs. Jag är inte ens säker på att Szymborska ansåg sig själv som lämpad.

För det försvinnande fåtal som ändå vinner hennes sympati slänger hon i förbigående ur sig några goda råd. Man måste naturligtvis vara i bra kondition om man vill bli författare. Kondition? Det betyder för henne, i tur och ordning:

 Envishet. Företagsamhet. Beläsenhet. Iaktaggelseförmåga. Självdistans. Lyhördhet. Kritiskt sinne… Humor. Och sist men inte minst: en stark övertygelse om att världen förtjänar att finnas till och bli bättre.

Apokalyptiker och sjundedagsadventister gör sig alltså icke besvär. Men när en orolig förälder skriver till Szymborska och berättar om att hennes sextonåriga son plötsligt skaffat skägg, klär sig i bohemiska sjalar och har börjat skriva dikter – går det över undrar mamman oroligt, och då, när allt verkar som mest komiskt – då blir Szymborska gravallvarlig. Nej, svarar hon, om det i pojken verkligen finns material för en författare blir han tvungen att uppleva en annan utvecklingsfas. Med förlägenhet kommer han upptäcka att han verkligen är annorlunda och att detta inte är bekvämt att leva med. För den riktiga olikheten – tillskillnad från den påklistrade och tillkämpade – den kommer sig av den slags inre känslighet som förebådar ett komplicerat liv.

Joan Acocella skulle hålla med. Många författare har verkligen komplicerade liv. Men, betyder det att man måste man vara komplicerad för att skriva bra? Jag tror inte det – jag tror däremot att man blir annorlunda av att vara författare. Den svenska poeten Aase Berg skriver intressant om det i essäboken Uggla. Hon menar att skrivandets drivkrafter är en blandning av hybris och självförringning. Jag håller med. Som författare får man varken beröm eller kritik under arbetets gång. Den enda kvalitetskompasss som existerar är en själv. Ibland visar nålen på geni, ibland på idioti. Detta ständiga pysslande med sig själv och värderande av sin egna produktion gör att man tillslut blir rätt annorlunda. Att jobba med att skriva blir oundvikligen att jobba med sig själv. Man tvingas ständigt ställas inför frågan vem man är och hur man ska leva sitt liv. Inget kommer gratis. Men inget tvingas heller på en. Frihet och ansvar är kanske de enda saker en författare måste kunna hantera. Och som om det inte är nog med det så menar Aase Berg att man dessutom ständigt måste forska i sina egna bevekelsegrunder. Fråga sig varför man skriver som man gör. Det är särskilt viktigt när man är kvinna och kulturellt uppfostrad till att vara duktig. Alltså inte bra, utan duktig. ”Rätten till det fula och fumliga och ibland rent av charmlösa”, skriver Aase Berg, ”är viktig om man vill uppnå ett oberoende kritiskt tänkande, som ett vapen mot den egna längtan efter att få beröm och bli omtyckt och betraktad som duktig.”

Hon har rätt. Man måste ständigt vara på vakt mot den där förrädiska duktigheten. Mot den alltför finputsade stilen och de alltför finslipade tankarna som gör att man reflexmässigt får beröm. En bra motstrategi som Berg förespråkar är att vårda sina asociala sidor. Det kommer garanterat inte ge några klappar på huvudet. Kvinnligt annorlundaskap väcker alltid lite aggression. Men det hjälper också till att vässa det kritiska tänkandet och staka ut en egen väg.

Nu kan man naturligtvis fråga sig varför någon alls skriver, när det är svårt och kräver en så extraordinär seghet och sådana aparta uppoffringar. För min egen del är det nog så att jag alltid känt att jag är mer mig själv i det jag skriver, än i det jag är som fysisk person. Det talade språket och kroppen jag är i inte räcker till för att gestalta det jag upplever som jag. Kanske för att jag alltid identifierat mig själv så mycket med mina tankar - och för att jag inte tycker att talet och kroppen ger uttryck åt tänkandet på ett tillräckligt bra sätt. Man kan säga att jag skriver för att jag känner en brist. För att jag vill rätta till det som är fel och skapa en yttre representation som bättre stämmer överens med den inre bilden av mig själv. Jag skapar mina böcker som en förlängning av mig själv. De är som små jag.

När jag debuterade som författare var min största skräck att upprepa mig. Jag var rädd för att jag skulle skriva samma bok om och om igen, särskilt som jag alltid känt att jag inte kommer skriva så många böcker. Nu har jag kommit att tänka tvärtom. Jag är inte så intresserad av det nya. Jag vill hellre renodla mina gamla teman och uppnå perfektion. Idag drömmer jag om att skriva en bok där allt finns med. Ett encyklopediskt verk som sammanfattar alla mina erfarenheter och på något vis lättar min oro över att inte hinna få sagt allt det jag vill säga, och få gjort allt det jag vill göra.

En sån bok går naturligtvis inte att skriva, det fattar jag också. Men jag drömmer om det. Och kanske är svaret på den inledande frågan om inspiration och var man får allting ifrån som författare – att det är de här megalomana önskedrömmarna som driver skrivandet framåt. Idén om att skapa något omöjligt, något större än det futtigt mänskliga och något bättre än det egna bristande jaget. Det är givetvis helt orealistiskt. Men vem har någonsin sagt att skrivandet har med verkligheten att göra.

Gabriella Håkansson

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista