New Labour

Dagens Obs tar sin utgångspunkt i Brighton där Labour 2004 höll sin kongress – och deras ledare Tony Blair höll ett optimistiskt tal med blicken riktad mot en tredje valseger, och ihållande förändringar. Politisk tomhet och taktiktänkande var vanliga beskyllningar mot Blairs ledarskap. Men den brittiske samhällsforskaren Alan Finlayson menar att New Labours budskap förtjänar en seriösare granskning.

United in our values, proud in our record, optimistic about the future, with the courage of our convictions, we can deliver the third term, and therefore deliver the lasting change – I tell you, conference: it is worth the fight! Now let’s get out and do it!
                                                                                                        – Tony Blair

Jesper Meijling (JM):
Men: glöden i orden stod i märklig kontrast mot den grånade och pressade Blair. En majoritet av britterna litar inte på honom, enligt en undersökning – och det påverkar en politiker som läser undersökningar]. Efter talet sa kritiker att han numera saknar ”narrative”, en sammanhängande berättelse som övertygar. Blairs Irak-krig splittrar budskapet.

Så mycket att ingen riktigt tänker på att det nu är ett decennium sedan Labour-partiet valde honom till ny ledare, och med honom i spetsen genomförde en total förnyelse av budskapet. Med Blair följde en ”rebranding”, en omgörning av varumärket, som man dock inte lanserade på en gång – för att den inte skulle hinna kännas passé väntade man till lagom innan valet 1997 med det uppfräschade konceptet: New Labour. Och New Labour vann.

De inte bara vann över nästan 20 års konservativt styre, som någon kanske minns gjorde de ett stort intryck i hela Europa. Det var många socialdemokratiska regeringar då, nästan överallt. New Labour talade på ett nytt sätt och skulle visa en tredje väg för hela 21sta århundradet. New Labour blev en fyrbåk. Tio år efteråt fladdrar fyren betänkligt – och ljuset verkar inte nå bortanför England längre. Men: är New Labour bara ett sken som flammade till – eller står det för något? 

Alan Finlayson (AF):
Opinion is quite divided about what New Labour really is and what New Labour really stands for, is all about, and there are many people, /…/ who saw the blairite project and the Third Way, as nothing more than an attempt to get elected. /…/ Now, I disagree with that interpretation, I think there is a kind of project and a kind of intellectual programme behind New Labour – /…/.

JM:
Dagen efter Tony Blairs oroliga tal till sitt parti samtalar jag härifrån Malmö via en radiostudio i walesiska Swansea med Alan Finlayson som är samhällspolitisk forskare vid University of Wales. Det finns en vanlig kritik, som har funnits ända från början, där många ser New Labour och deras ”tredje väg” som något tomt, en taktik för att bli vald, och ironiserar över partiet som gav mediestrategier och ”spin-doctoring” ett ansikte. Men Alan Finlayson håller inte med, han menar att man ska ta det på allvar, och därför skrev han, med ett årtiondes perspektiv, boken Making sense of a New Labour

Finlayson kritiserar märkbart från vänster, (och boken är ganska arg), men hans diskussion handlar inte om svikna ideal. Han tycker sig ha hittat en kärna.

AF:
Something that Tony Blair repeatedly talks about in many of his speeches, from small adresses to large keynote addresses, such as at the conference this week, is the theme of ”change”. And, the extent and seriousness and importance of ”change”. In his speech yesterday, he said that progressive parties like the Labour Party, rarely fail because of their values, they fail when we don’t foresee the future in which those values must be applied.

JM:
Ja, så enkelt är det enligt Alan Finlayson: ”change” – ”förändring” kort och gott. Vikten och vidden av förändring är det som Tony Blair fortsätter att upprepa. Värderingar i sig kommer man ingen vart med, det är ”modet att förändra” som avgör framtiden. Och det fungerade väldigt bra, det lät rätt, då i mitten av 90-talet, när världen hade upplevt en verklig vändning. Realsocialismen hade fallit med ett brak, eller kanske snarare med en ganska mjuk duns. Ingen hade gjort sig illa, istället kom bara den fantastiska digitala teknologin som en stor våg av positiv förändring och entreprenöranda, som skulle bära kanske oändliga tillväxtmöjligheter. Och en ny rörlighet, som var en hård utmaning för den gamla socialdemokratin.

Men: i New Labours ögon var denna utmaning den stora möjligheten, fortsätter Alan Finlayson. Vi ska följa förändringen och rörligheten, som ändå kommer vare sig vi vill det eller ej – så kan man sammanfatta det.

AF:
Now, what Blair then often says is that this presents a unique opportunity for social democrats. Because, the fact that our economy now needs these free moving, free floating, always adapting people, means that it is now a bad idea economically to have anything that prevents or limits the movement of people throughout society. /…/ ”So, what we must do, as social democrats, is adjust our societies, change our societies, to meet these changes that are already happening within society and within the economy. /…/

JM:
Förändring gör sig allra bäst på nära håll, där den kan bli konkret, där man verkligen kan se att det händer något. Kanske är det så att New Labour-budskapet kom bäst till sin rätt på det lokala planet – 90-talet var också en tid när städer och regioner blev självmedvetna på ett nytt sätt, och ville förändra och lösa gamla problem och motsättningar.

Geoff Mulgan (GM):
Well … I’m not sure there is really one, because the thing about successful cities is that all the… you have to get everything moving in the same direction. You have to get employers feeling confident, feeling that they have, they are being listened to by the government, their needs are being met, you have to have structures at neighbourhood level, beginning to turn things around, you have to get the police working with the community to bring down crime, to redesign public spaces, or lighting or whatever it may be, you need often symbolic cultural things, maybe like in Bilbao, as Charlie said this morning, a new museum or maybe a new sculpture or maybe an annual festival that galvanises people.

JM:
New Labour turnerade bland de hungriga städerna och regionerna som ville få fart, och de kom hit till det post-industriella Malmö också, det var år 2000. Och det vi hör här en bevarad, nutidshistorisk röst från den gången, Geoff Mulgan, som med hjälp av lätta och fräscha skärmbildspresentationer befriade från all tyngande politisk symbolik berättar för ett begeistrat Malmö hur man genomför förändringen i praktiken. Geoff Mulgan slutade alldeles nyligen som Tony Blairs politiske rådgivare, men han hör till dem som la grundstenarna i New Labours tankebygge.

GM:
… You need to turn around their bad schools, and often cities have particularly bad schools, you need to be turning them round, bringing in new managers, sometimes closing them down, you need the dynamic universities thinking themselves as part of the city, not as something just attached to the city, and helping provide advice to local organisations, spinning off new companies, you need your transport systems to function, and often they don’t in Britain, so that the poorer neighbourhoods aren’t literally cut off from the city, as often happens, you need access to IT and communications for everybody /…/. And it all needs to be glued together, above all by leadership, and by shared vision – and perhaps that is the single most important thing, is that sense of common vision, which motivates all of those energies and gets the public sector, the private sector, the community all moving in the same direction.

JM:
Det som lyste på New Labours skärmar den gången, någonstans i Malmö, var en oändlig mängd lösningar på konkreta problem: hur polisen kan samverka med invånarna i området, man kan designa om stadsmiljön, till exempel ny belysning, som ger trivsel och säkerhet, man kan starta en festival som svetsar samman människorna, man kan få ut tillgång till IT och kommunikation. Men lösningarna kan inte appliceras hur som helst – Geoff Mulgans kärnpunkt var, som han sa här, att ”get everything moving in the same direction”, få allt att röra sig åt samma håll. Alla initiativ och all energi behöver fogas ihop med framförallt ledarskap, och viktigast av allt, en gemensam vision, som får allt att gå i den där gemensamma riktningen. Samarbete mellan det offentliga, näringslivet och vanligt folk i stället för uppslitande debatter. ”Inclusion”, inlemmande, innanförskap, var ett ord som Mulgan upprepade. Och politiken var överflödig i sammanhanget, den hade gjort slut på sig själv.

Nej, vänster-höger eller någon annan etablerad motsättning passade faktiskt inte in i schemat. Tillbaka till Alan Finlayson i nutiden, som är förtrogen med de här tankarna, och ser hur man byggde en annan motsättning i stället, som passar bättre, och som Tony Blair fortfarande uppehåller sig vid.

AF:
/…/ He presents a rather depoliticised view of the governmental process, /…/the political choice that ceases to be between different visions of society, left and right, or green and feminist, or whatever they might be, and becomes about: ”Well, you either have to get with the programme, and adjust, or you’re just hoplelessly in the past and you’re going to be consigned to history.

JM:
Den verkliga motsättningen i New Labours budskap är om man hör till framtiden eller dåtiden. Det är där man ska göra sitt val: Antingen är du med på förändringsprogrammet, eller så är du hopplöst förlorad åt historien. Either you’re with us, or you’re behind us, kanske Blair skulle kunna sammanfatta det.

Men det finns ett problem i den här idén – som kanske kan vara den viktigaste och samtidigt egentligen enkla förklaringen till att New Labour inte längre är världens ljus, och att Irakkriget blir ett sådant politiskt problem för Blair och New Labour. En paradoxal svaghet, menar Alan Finlayson.

 AF:
/…/ They’re weak because there seems to be a paradox about saying: ”The world has changed and made everything different, therefore we have to act to make all those changes come about, and make everything different, so that seems somewhat paradoxical as well. /…/

JM:
”Förändringen”, i New Labours världsbild, är något stort som kommer över oss, oberoende av oss, vad vi än tycker om det – ingen styr över den. Det är meningslöst att koppla ”Förändringen” till personer eller grupper eller intressen eller politiken. Den kommer, och man måste anpassa sig, och våga anta utmaningen – uppmuntrad av ledarskapet (som är New Labour).

Men vad kan då ledarskapet, New Labour, göra? Ingenting. De styr inte – ingen styr ju förändringen. Paradoxen: Man vill vara ett med förändringen – men samtidigt principiellt förneka sin egen roll som pådrivare av den. Alan Finlayson funderar om det inte är ett slags vanställd marxism: uppmålandet av en obetvinglig historisk utvecklingslogik, som man utser sig själv till främste representant för, men samtidigt helt avsäger sig ansvaret för. Och det här gör också New Labour svagt, som Finlayson säger. Det kan ju växa fram en utbredd och välgrundad uppfattning bland folk att det inte är ständiga förändringar överallt man vill ha. Den hyllade Förändringen kan börja gå åt ett helt annat håll, plötsligt inte vara alls lika mycket av ett framtidslöfte – precis det som hänt världen under senare år. Då kan man själv börja uppfattas som en del av dåtiden – och den risken löper naturligtvis New Labour alltmer för varje missräkning, liten eller stor.

AF:
I think there will continue to be, and there will become more friction outside of the formal political process. I think that is one of the deeper things that is happening, is that more and more people are taking to protest directly, /…/ and I think that will be something we see increasing if Labour is elected for a third term.

Jesper Meijling

(Ursprungligen sänt den 6 oktober 2004.)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista