”Supertjej”

Om man vill skaffa sig en bra bild av populärkulturen i Kina så ska man titta på TV. Man kan till exempel börja med Chao Nv (超女), alltså ”Supertjej” som programmet kort och gott kallas. Det var inte bara det första idol-inspirerade programmet i Kina, utan det blev också det i särklass populäraste. Då till exempel den fyra timmar långa finalen sändes 2005 samlades fler än 400 miljoner tittare. Och man kunde också rösta fram vinnaren on-line eller genom att skicka ett sms. Kinas första allmänna val var ett faktum!

Vinnaren 2005, Li Yuchun, har med sin pojkaktiga look sedan dess blivit något av en ikon för kinesisk populärkultur. Hon blev dessutom listad i asiatiska Times som en av de 25 mest betydelsefulla personerna i Asien.

En del, något frispråkig, media i Kina, inte minst på nätet, menade att ″Supertjej″, just genom att man kunde rösta, fått allt fler i den yngre generationen att fundera på om förfaringssättet också borde gälla andra sammanhang. Men den betydligt mindre frispråkiga tidningen China Daily gick såklart till motattack och undrade: ”Hur kan en imitation av ett demokratiskt system resultera i att man väljer en sångerska som har så få förutsättningar att sätta en enda ton rätt”.

Supertjej är tillsammans med flera andra liknande program, till exempel ″Lyckliga killar″, fortfarande mycket populär. Men programmet har i dag delvis fått ge vika för andra TV-program, som behandlar mer närliggande problem.

Ett exempel är datingprogrammet ″Stör inte om du inte har allvarliga avsikter”. Programmet är i dag nummer ett på tittartoppen. Det behandlar helt enkelt det mycket omdiskuterade fenomenet ”överblivna tjejer”, något man ofta kallar ogifta tjejer i storstäderna. Att allt fler förblir ogifta i Kina betraktas av många som ett mycket allvarligt kulturellt problem.

Det har också producerats en mängd olika TV-serier under senare år, och flera har blivit synnerligen populära. Ett vanligt tema är vad som skulle kunna kallas för en bearbetning av ett kollektivt minne – där individuella öden utspelar sig i en välkänd miljö bakåt i tiden.

Men också nutida problem penetreras. Serien Wo Ju (蜗居), som skulle kunna översättas med ”Trångbodd”, har till exempel genererat en mängd debatter genom sitt sätt att skildra gräsrötternas ilska och ångest när hus- och lägenhetspriser bara stiger.

Haizo, en av huvudrollerna i serien, framträdde först som en oskyldig nyutexaminerad collegestudent för att senare bli älskarinna till en gift statstjänsteman. Hon har blivit en symbol för alla de tjejer som väljer att sälja sin kropp för att få ett komfortabelt liv, och i synnerhet de som drömmer om sin egen lyxdekorerade lägenhet. Det kan tilläggas att statstjänstemannen i fråga nu har begått självmord efter att hans korrumperade verksamhet satts under maktens lupp.

Naturligtvis har regimen ögonen på populärkulturen. Den statliga granskningsnämnden beslutade till exempel att den tid som Supertjej-tävlingen genomfördes på kortades ner från fyra månader till 75 dagar och dessutom skulle själva sändningstiden ändras. Och det går nu också rykten om att ″Trångbodd” ska upphöra.

Regimen gör inte avkall på att vara vakthund för att allt som anses som ohälsosamt och degenererande, för all populärkultur som kan, som man uttrycker det, skada stabiliteten i samhället. Och regimen står inte ensam, många i Kina uttrycker liknande åsikter.

Men många intellektuella i Kina har gått ut i offentliga debatter till populärkulturens försvar. Liu Yu, som 2009 gav ut den oerhört populära och rosade essäsamlingen Ming Zhu De Xi Jie (民主的细节) ”Detaljer från demokratin”, skriver i en av bokens essäer, Sensationalism, att ”andlig frihet är som solsken och regndroppar, som kan få både vackra rosor och opium att frodas”. Liu Yu menar att det är enbart en kultur som kan tolerera den dåliga smaken som är kapabel att också utveckla den goda smaken. Censurerar man det ena försvinner också det andra.

Nåväl, nu ska man inte ha allt för stora förhoppningar att populärkulturens enorma genomslag i Kina kommer att förändra det politiska systemet. Det är ofta ett naivt önsketänkande från väst att när t ex McDonald’s, Hollywoodfilmer och Supertjej seglar in så kommer också västerländsk demokrati med i kölvattnet. Men å andra sidan genererar program som till exempel ”Trångbodd” offentliga debatter om orättvisor i landet. Programmet utmanar och tänjer på vad som officiellt är möjligt att säga, och påverkar på så sätt den politiska agendan.

Nu hör det emellertid också till saken att det mesta som kan ses i rutan här i väst också finns tillgängligt i Kina. I stort sett varenda amerikansk TV-serie och Hollywoodfilm, textade på kinesiska, finns att tillgå som kopierad dvd i vart och vartannat gathörn. En film kostar en tia och samtliga säsonger av ″Sex and the City″ får man för femtio. Men denna populärkultur tillhör liksom det privata, och för privatlivet gäller helt andra regler.

Jan Olof Nilsson,
i samarbete med Xiao Yi

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista