Kan vi gå tillbaka till ett jordbruk utan maskiner?

Potatispesten drabbade Irland mellan 1845 och 1849. En miljon människor dog av svält och sjukdomar. Potatis var i stort sett det enda de fattiga åt. Det berättas att vuxna män ofta livnärde sig på sådär en 5–6 kg potatis om dagen, och nästan ingenting annat.

I själva verket rådde det inte brist på mat, köttexporten till fastlandet fortsatte under hela katastrofen. Det var en fördelningssvält, en fattigdomssvält. Men inom den jordägande överklassen tolkades katastrofen som ett resultat av överbefolkning. Naturen återställde nu balansen. Den engelske prästen och demografen Thomas Malthus pessimistiska teori om hur befolkningen alltid växer snabbare än matproduktionen och därför ständigt skapar överbefolkning hade då varit i svang i ett par decennier. Malthus är den stora, onda sandsäck som den brittiske vetenskapsjournalisten Fred Pearce svingar mot i sin nya bok Peoplequake, ”folkbävning”.

Med all rätt. Kampen mot den hotande överbefolkningen har ofta drivits av de rikas rädsla för de fattiga, ibland kryddad med rashygieniska idéer. Det är den egna gruppen, den vita rasen, Europa som sådant, som hotas av de okontrollerat fertila fattiga, som likt gräshoppor hotar att äta oss alla ur huset. Därför: ingen fattighjälp, tvångssteriliseringar, enbarnspolitik. I dag ser vi hur Europas främlingsfientliga rörelser använder samma argument mot invandringen från muslimska länder. De är för många, de föder för många barn, och snart tar de över.

I själva verket, hävdar Pearce, kan vi snart andas ut. Kvinnorna i nästan hela världen föder färre och färre barn, särskilt i de rika länderna. Visserligen kommer jordens befolkning att fortsätta öka, till kanske åtta miljarder, under några decennier. Men sedan planar den ut, ja den kan mycket väl falla.

Jag har snabbkollat några av Pearces förutsägelser mot FN:s data över befolkningsutvecklingen fram till 2050, och trenderna stämmer hyggligt. Däremot verkar FN:s experter inte alls övertygade om att den neråtgående spiralen skulle fortsätta i nuvarande takt; här finns alternativa scenarier där man pratar om en ökning upp emot tio miljarder de närmaste 100–150 åren.

Problemet med alla sådana här långa förutsägelser är förstås att de är mycket osäkra. Vad klimatförändringar, oljebrist och vattenbrist kommer att betyda avgör framtiden. Och det vi ganska lite om. Hur mycket av jordbruksmarken kommer att slås ut? Kan vi gå tillbaka till ett icke-fossilt jordbruk, utan maskiner? Och vad innebär det? Att matproduktionen faktiskt inte räcker till, även med en mer jämlik fördelning än i dag? Eller att mer pressade människor åter börjar föda barn som pensionsförsäkring? Till exempel.

Men tillbaka till Pearce. Orsakerna till att födelsetalen går ner är flera. 1960- och 70-talets gröna revolution när man tog fram nya grödor och nya odlingsmetoder gjorde det inte bara möjligt att föda de nya miljarderna. När jordbruket mekaniseras finns heller inget behov av massor av barn att sköta det. Dessutom överlever ju barnen mycket oftare i dag än för, säg, femtio år sedan. Modersplikten behöver inte vara livslång.

Men i botten handlar det om övergången till lönearbetet, som gjort att kvinnor för första gången i världshistorien fått en chans att bestämma lite mer över sina liv. De vill och kan jobba, studera, få en egen inkomst. Och själva bestämma hur många barn de vill ha.

Nu finns ju också preventivmedel och möjligheten till sterilisering. Pearce kommer med häpnadsväckande siffror. Fyrtio procent av brasilianskorna är steriliserade, Trettio procent av indiskorna och kinesiskorna. Nuförtiden nästan bara av fri vilja.

Pearce beskriver utvecklingen som ett slags global feministisk revolution och den vill ha själv driva på ytterligare.  Hans bok kan läsas som en plädering för att Europa måste öppna sina gränser för att inte förtvina rent befolkningsmässigt. Vad som vore problemet med detta är dock oklart. Det gör väl inget om vi får lite färre européer i världen? Men vill vi förhindra en sådan utveckling, så måste vi också bygga ut välfärdsstaterna, och omfostra männen att dela föräldraskapet, tycker Pearce. En utbyggd barnomsorg, bra föräldrapenning och mer jämställda män gör det möjligt för kvinnor att både lönearbeta och ha barn. Därför föder svenskor och danskor fler barn är italienskor eller iranskor – två av de länder med lägst födelsetal i världen.

Det är lätt att sympatisera. Men också att konstatera att befolkningsfrågan fortfarande är ett gångbart argument. Inte bara hos dem som vill driva igenom sina politiska idéer genom att varna för att vi blir får många. Utan också hos dem som varnar för att vi kan bli för få.

Petter Larsson

Litteratur:
Fred Pearce: Peoplequake: Mass Migration, Ageing Nations and the Coming Population Crash (Eden Project Books, 2010)

Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Sveriges Radio är oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen.
Du hittar dina sparade ljud i menyn under Min lista